Min oro bygger på ett glesbygdsperspektiv
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Grunden för min oro är inte situationen i de befolkningstäta områdena. Liksom Erik Lundström kan jag tro att det fria vårdvalet i dessa områden kan stimulera till ökad servicegrad och en patientorientering som är positiv för den enskilde. Min oro ligger på ett annat plan.
Erik Lundström undrar om det är okunskap som gör mig orolig. Jag har två mandatperioder i landstingsfullmäktige bakom mig, så jag känner mig inte helt okunnig i landstingsfrågor, så det är inte alls grunden till min oro.
Min oro bygger på det faktum att landstingets resurser är begränsade. Att vissa vårdgivare kommer att kunna kapa åt sig en större del av kakan innebär att andra får mindre att dela på. Det tillskapas inga nya resurser. Att som Erik Lundström lite raljant säga att en ansvarstagande landstingsledning ser till att vårdcentralerna i glesbygd får de resurser som behövs är minst sagt blåögt.
Om det sker en stor överströmning av patienter från glesbygdsvårdcentraler till vårdcentraler på andra orter, exempelvis på grund av utpendling, innebär det resursminskningar på dessa vårdcentraler i glesbygd. Pengarna kommer inte att räcka till.
Om det skulle bli som Erik Lundström säger att en ansvarsfull landstingsledning ser till att förlorande vårdcentraler ändå får de resurser de behöver så kommer kostnadsutveckling att bli skrämmande.
Erik, min oro bygger på ett glesbygdsperspektiv. Dina ståndpunkter tyder på att du analyserar hela frågan från din horisont, den befolkningstäta kustregionen. Det är ganska naturligt. Men jag hoppas du tar min oro på allvar och funderar på hur man ska säkra vården även för oss andra. Ditt agerande när det gäller sluten vård kontra primärvård i tidigare fall har ju tidigare visat att det är kustperspektivet som gäller för dig. För mig gäller likvärdigheten i vården att alla, oavsett om man bor i glesbygd eller vid kusten, ska ha tillgång till god vård.