Eurokritikers tidigare argument om "egen valuta" fungerar inte numera när finansmarknadens interferens är så stark och konkurrensfaktorer fokuseras på den ekonomiskt balansens aspekter mellan välmående länder som är i ganska likartade situation av faktorer som ska stå emot rusningen mot fallande valutor/räntor mellan dessas länder som skulle kunna leda till katastrofala konsekvenser för världsekonomin. Utan argument vänder sig Eurokritiker nu mot världskrisen och förvandla den till vad de kallar "eurokrisen".
Man skyller på euron hela världens ekonomiska bekymmer i den turbulens som uppstår när en del länder i valutasamarbetet genom fusk och felaktiga politiska/ekonomiska insatser kört sina egna ekonomier så pass dåligt att medlemsländerna i euro- samarbetet kan nu minska, om i korridoren, fler länder väntar för att vara med.
En stor del av verkligheten i EU:s haveri centraliseras till en diffus ledningen av EU som inte har haft förmåga och mandat till att lösa dessa bekymmersamma situationer när synkroniseringen, ansvaret, och rätt beslut vid rätt tid punkt saknats inte har kunnat sättas i verket, men som nu tvingas till konfrontation med intressen i eurosamarbete. Ett nytt föredrag som pekar åt mer federalistiskt håll är ett måste.
Ekonomiska utvecklingsområden är en lång process igång med nya politiska och socioekonomiska fördelar och möjligheter som måste utvecklas för att vi ska kunna behålla vårt sätt att leva framöver som kräver ett etablerat samverkan med alla enade krafter för att få bättre ekonomisk utdelning och förutsättningar också under kriser.
Kort sagt en stor intern marknad med hög köpkraft och konsumtion under ganska lika socioekonomiska arbetsförhållande bland annat med samma valuta, är strategiska punkter som garanterar en fungerande union som kommer att samarbeta/konfronteras förr eller senare med andra ekonomiska områden av olikas skäl och intressen som bara kan övervinnas med ekonomiskt inflytande. Hur mycket starkare det ekonomiska området är desto mer denna kan påverka marknaden.
På så sätt kan en del av våra partner utanför vår ekonomiska zon ställas under press för politiska, socioekonomiska, miljökrav och mänskliga rättigheter.
Förbättringar, som tvingar fram mer demokratiska förhållanden som är bra för alla och världsekonomin. En omöjlig för en mindre ekonomi.
Verkligheten om allt som sägs om euro är att vi konstaterar ett stabilt förtroende för den och som blivit starkare än andra stora konkurrenter och en eftertraktad valuta under krisens lopp. Bedömningen är marknadskraftens funktion, inte eurokritiker som redan begravt euron i ett konstigt sammanhang av känslor utan anknytning till världens ekonomiska verklighet när en övervärderad krona (gäller alla välmående länder i Europa med egen valutan) som marknaden sätter pris på en begränsad svensk export som paradoxalt minskar det interna konsumtion när kompensationsimportens fördelar inte är tillräckliga. Indirekt betalar man för den ekonomiska krisen.
Om den astronomiska bostadsbubblan och det enorma statliga budgetunderskottet, större än i euroländerna som USA utsatt sig för, tillsammans med ett svagt presidentmandat, är definitiv tunga motiv och startpunkt för världens nu stora kris, om detta sägs ingenting.
Samtidigt har vi Kina som växer för snabbt, producerar mycket, för billigt och under kontroversiella förhållanden på arbetsmarknaden med en proportionellt lite konsumtion som inte kompensera västvärldens förluster genom flera miljoner förlorade arbetstillfällen, dessutom med en undervärderad valuta under Pekings politiska ledning som bestämmer dess värde.
Ett politiskt och socioekonomiskt sammanhang av ifrågasättande aspekter som bäddar för agitation. Marknadskrafterna oroar sig för dessa faktorer där europroblematiken är den minsta.
Eurokritiker måste börja se euron med andra ögon när den praktiskt är stark motor i den ekonomiska processen inom Unionen och ett måste när de olika ekonomiska områdenas kamp om världens marknadsandelar växer till sig och hårdnar i en kamp där små valutor oberoende av deras stabilitet delvis kan bli uppäta av en hungrig finansmarknad som kan tillfredställa sig med små fiskar som också smakar bra.