Livets värde

Piteå2013-12-24 06:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

En eftermiddag ringde en kurator vid Bodens sjukhus ”Garnis” när jag fortfarande var gymnasist. Hon undrade om vi kunde hjälpa en 17-årig pojke, som låg nästan totalförlamad efter att ha dykt på för grunt vatten, att bli sändaramatör. Gunnar kunde röra sina händer några centimeter och vrida huvudet en liten aning på kudden, men var beroende av hjälp i det mesta, när livet borde ha lekt.

Vi var ett par stycken från gymnasiet som satte upp kortvågsantenner på taket av Garnis samt skaffade begagnad radioutrustning åt honom. Gunnar hade fått dispens från certifikatproven av Televerket men behövde hjälp för att sköta sina apparater. Genom denna grund kunde vi hjälpa honom få kortvågsförbindelser inom Europa och han blev så småningom en känd profil.

Hans läkare insåg emellertid att Gunnar behövde mer kvalificerad hjälp än Boden kunde erbjuda. Storbritannien, som deltagit i båda världskrigen hade utvecklat framstående rehabilitering för krigsskadade soldater.

Särskilt berömt var Stoke-Manderville i Sydengland. Dit skickades Gunnar och blev väl omhändertagen på fritiden av pensionären Arthur Wilberforce, tillhörig den kända ätten slaverimotståndare under 1800-talet. Arthur var tidigare chef inom brittiska kontraspionaget och ett språkgeni. Som son till Storbritanniens ambassadör i Sverige under första världskriget talade Arthur sedan dess även flytande svenska. Inte bara Arthur utan också andra sändaramatörer hälsade på Gunnar.

När Gunnar efter ett och ett halvt år kom tillbaka trodde jag inte mina ögon. Han satt nu i rullstol och kunde själva veva sig fram. Även radion skötte han själv. Från detta utgångsläge tog han radiotelegrafistexamen på Sjöbefälsskolan i Göteborg. När han var klar fanns en befattning som samordnare för polisens radiokommunikationer i Norrbotten ledig. Den fick Gunnar och stationerades i Boden, där han skötte jobbet med bravur. Han var också en period distriktsordförande för sändaramatörerna i norr.

Jag har sedan dess lärt känna flera svårt handikappade i olika delar av världen. När jag 1995 drabbades av den sällsynta dödliga hjärtsjukdomen endokardit med följdsjukdomar hade jag goda föredömen men har tyvärr också mött en och annan översittare. Jag har konstgjord aortaklaff och har genomgått andra svåra hjärtoperationer efter stroke, hjärtsvikt och totalt hjärtstopp. Förmaksflimmer är min ständiga följeslagare och döden ett näraliggande hot.

Jag följer med intresse hur våra politiker hanterar handikappfrågor i kommande valrörelse.

Läs mer om