Den utbyggda vattenkraften ger goda intäkter såväl till staten som till kraftbolagen. De fyra nordligaste länen levererar årligen över en miljard kronor vardera till statskassan enbart i fastighetsskatt. Över en halv miljard kronor kommer enbart från Jokkmokks kommun. 920 miljoner kronor kommer från de stora kraftverken efter Luleå älv. Denna skatt, eller åtminstone en del av den, borde stanna i den region där vattenkraftverken finns.
I Norge får vattenkraftskommunerna varje år använda närmare sex miljarder kronor för lokal utveckling. De pengarna är en viktig del av den framgångsrika norska regionalpolitiken för att utveckla hela landet. I Norge ser man vattenkraftspengarna som en kompensation för att utbyggnaden har försämrat förutsättningarna för fiske, jord- och skogsbruk, renskötsel och turism. Det borde vi göra även i Sverige.
1999 tog Per Söderberg (C) i Östersund och Hans Lundqvist (S) i Ragunda initiativ till Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner, FSV. Sedan dess kämpar vattenkraftskommunerna över partigränserna för att en rättmätig del av vattenkraftens stora värden ska stanna hos de berörda regionerna/kommunerna. Än så länge utan resultat.
Medan vattenkraftskommunerna i hela landet får nöja sig med ungefär 110 miljoner kronor per år i bygdemedel tar statskassan in hela 5,4 miljarder kronor enbart i fastighetsskatt på vattenkraftsanläggningar. Till råga på allt föreslås nu att till och med de så kallade bygdemedlen skall tas bort. Sedan mitten av 80-talet har jag försökt få gehör för det kanadensiska systemet ” Rental fee agreements ” vilket innebär att kraftbolagen får betala en regional avgift för varje kubikmeter vatten som passerar kraftstationen, oberoende om man producerar kraft eller inte. För Luleå älv skulle det innebära en regional avgift på cirka 700 miljoner kronor till utveckling av provinsen, i vårt fall länet.
Trots att här finns en bra livsmiljö och gott om plats för fler fortsätter centraliseringen och koncentrationen till storstadsområden. Ingen tjänar på denna utveckling. Växande regionala klyftor och obalanser skadar hela Sverige. Det har dock hänt en del sedan 1999. Under förra året lade exempelvis samtliga fyra riksdagsledamöter från Jämtlands län – från C, M och S – motioner om del av vattenkraftens värden till berörda kommuner/regioner. Vid Centerns stämma i Karlstad förra året enades ombuden om att fastighetsskatten på elproducerande fastigheter, främst vattenkraftverk men även vindkraftverk, ska regionaliseras och fördelas inom respektive region.
Min förhoppning är att alla riksdagsledamöter från skogslänen, liksom kommunerna inom FSV, kan agera över partigränserna för att äntligen få till stånd en rättmätig fördelning av rikedomarna från vattenkraften. Jag som riksdagskandidat, är beredd att göra vad jag kan för att bidra till detta. Det är dags för resultat!