Landsbygdens utarmning har pågått i 50 år – och kommer att sluta med katastrof. Om ytterligare 50 år är allt boende i Norrbotten koncentrerat till Luleå/Boden, Piteå och Gällivare/Kiruna. Däremellan finns bara ”unika naturvärden”. Den 25 juni tillsatte landsbygdsminister Sven-Erik Bucht en parlamentarisk kommitté med 12 riksdagsledamöter som 1 januari 2017 ska föreslå en sammanhållen landsbygdspolitik – ett historiskt beslut sade han i ett pressmeddelande.
Jaha! Jag har bevakat utvecklingen i Norrbotten som journalist sedan hösten 1969 och refererat massor av historiska beslut i syfte att rädda landsbygden. Det har tillsatts utredningar, kommittéer, delegationer, myndigheter, experter och arbetsgrupper i all oändlighet. Miljon efter miljon har östs över Norrbotten – och huvuddelen av miljonerna har förbrukats av offentliga projektledare. Det enda någorlunda lyckade projekt som jag minns var när kommunalrådet i Överkalix, Evert Henriksson, i början på 70-talet trotsade centralmaktens påbud och köpte upp företag i södra Sverige med kommunala pengar och flyttade dem till Överkalix. Några av företagen levde i nästan 30 år och gav god återbäring till kommunen.
Vad kan man då förvänta sig av den sammanhållna landsbygdspolitiken? Förmodligen att ”all regeringspolitik ska genomsyras av hänsyn till landsbygden”. Ungefär som jämställdhetsfrågorna. Att bara fem av 29 var kvinnor när staten nyligen utsåg chefer till polisens operativa avdelningar säger det mesta om begreppet sammanhållen politik.
Det enda som kan få hela Sverige att leva är en genomgripande konstitutionell reform där politisk makt delegeras till regioner och kommuner. Konungariket Sverige måste omvandlas till Regionförbundet Sverige där medeltidens landskapslagar återupprättas i modern form och där ett senat inrättas med lika stor representation för varje region avsett storlek. (Vi kan för all del behålla kungahuset som PR-byrå för exportföretagen).
Den centralmakt som Gustav Vasa skapade med våld, blod och död finns i allt väsentligt kvar. Alla viktiga beslut bereds av regeringstjänstemän vars världsbild formas av storstaden. De formella besluten tas sedan av riksdagsledamöter som till mer än 50 procent kommer från Stockholms-, Göteborgs och Malmöregionerna.
Det innebär att storstäderna behov alltid prioriteras, inte minst infrastrukturen. Det tillåter statliga tjänstemän att trakassera landsbygdsföretagare som jordbrukare, skogsbrukare och fiskare – utan att lika centraliserade riks- och regionmedier reagerar. Det tillåter statliga tjänstemän att sätta sig över kommunernas lokala planering. Det tillåter att kommuner som Jokkmokk berövas sin sista näring i den heliga miljöns namn, något som i stort saknar vetenskaplig grund.
Sven-Erik Bucht väckte förhoppningar, men han blir tyvärr bara en i raden av ministrar vars främsta prestation var att tillsätta meningslösa kommittéer. Han inser säkert behovet av en konstitutionell reform, men han vågar inte. Och det är kanske mänskligt. Hans politiska karriär ska ju fortsätta.
LRF:s länsordförande Nils-Olov Lindfors (C) är en orädd ropandes röst i öknen med bland annat krav på naturresursavgifter som stannar kvar i regionen. Men inte heller han har modet att kräva att centern gräver upp den interna partirapport som 2008 visade vägen till en radikal decentralisering av Sverige, men som partiet begravde av hänsyn till storstadsväljarna. Jag tror att landsbygden är bortom all räddning, särskilt i Norrbotten där Gustav Vasa förstatligade all egendom så att inget regionalt kapital kunnat byggas upp. Gustav Vasas makt är alltför stark – 455 år efter hans död.