Lagtolkning hindrar arbete mot rasism och diskriminering
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den före detta moderata ungdomsförbundsordföranden Gunnar Strömmer, från stiftelsen Centrum för rättvisa, letade upp två personer med svenskfödda föräldrar och fick dem att anmäla Uppsala universitetet för olaga diskriminering. De uppgav att de diskriminerats då de inte har utländsk bakgrund och inte fått konkurrera om det begränsade antal platser som lärosätet använt för att få in fler personer med utländsk bakgrund. Svea hovrätts fällande dom visar hur en lagstiftning som är tänkt att skydda utsatta kan användas för att stärka en redan gynnad grupps ställning.
Metoder som positiv särbehandling är till en början kontroversiella, och kan vid en första anblick kännas trubbiga eller onödiga. Uppsala universitet hade faktiskt lyckats anta lika många personer med utländsk bakgrund till juristutbildningen som det finns personer med utländsk bakgrund i samhället i övrigt, även utan kvotering. Denna, inte särskilt djupgående, statistiktolkning upprepas flitigt av Gunnar Strömmer och olika ledarsidor på landets dagstidningar.
Men det sättet att tolka statistik döljer flera viktiga förhållanden; till exempel att klass, kön och etnicitet är bland de mest avgörande faktorerna för om en person går vidare till högre utbildning och vad denna person i så fall studerar. Det finns i dag utbildningar där studentgruppen nästan uteslutande består av personer uppväxta med svenska som modersmål och med akademiskt utbildade föräldrar. Även om juristutbildningen i Uppsala lyckats så är många andra utbildningar långt ifrån mål om jämlikt och jämställt sammansatta studentgrupper. Det är på dessa utbildningar som mångfaldsfrämjande åtgärder behövs. Men även om mångfald i studentgruppen uppnås på fler utbildningar är det inte ett bevis på att antagningssystemet är rättvist.
Forskning visar att högskolans antagningssystem gynnar personer uppväxta i akademikerhem och som har svenska som modersmål. Personer med utländsk bakgrund tvingas prestera mer för att bedömas som likvärdiga, och för att ha samma chans som övriga att komma in på utbildningen. Rättvisa existerar alltså inte i dag, och utan aktiva åtgärder kommer den inte heller att existera i framtiden. I det samhälle som Gunnar Strömmer vägrar förändra är vi alla lika, men personer som mig - som är uppväxta i en vit, svenskspråkig medelklass - är lite mer lika än alla andra. På grund av denna ojämlika fördelning av rättvisa och rättigheter behövs en lagstiftning som tydligt deklarerar att positiv särbehandling måste vara tillåtet, där de behövs.