Den kommunala välfärden når oss alla i olika skeenden i livet. Gemensamt finansierad och behovsstyrd när den är som bäst. Eller som i dag; med stora barngrupper där föräldrarna pressas att hämta tidigare och där ensamma gamla får försöka dricka i sugröret vid nattygsbordet bäst de kan i väntan på hemtjänstpersonalen. Som går inom tjugo minuter för att hasta till nästa ”kund”. För oss kvinnor är en välfungerande välfärd avgörande för våra livsvillkor. Vi bär fortfarande huvudansvaret för det obetalda hemarbetet, barn och äldre anhöriga. Välfärdsverksamheterna är ofta också våra arbetsplatser.
Sedan 2006 har de anställda i äldreomsorgen minskat kraftigt trots att de äldre blivit fler. Många småbarnsföräldrar, främst mammor, jobbar deltid på grund av att personalen, hur mycket de än försöker, inte räcker till för de stora barngrupperna i förskola och på fritids. Samtidigt sjunker kvinnors sysselsättningsgrad i förhållande till mäns. Inte för att det saknas arbetsuppgifter att utföra utan för att välfärden inte är prioriterad av den borgerliga regeringen.
Samtidigt plockas stora privata vinster ur välfärden. Framförallt är det stora riskkapitalbolag som tar över välfärden inom vård, skola och omsorg. Bolag som inte ens betalar skatt för vinster gjorda på skattepengar. Skatteverket har uppskattat att riskkapitalbolagen genom internlån orsakar ett skattebortfall på omkring tio miljarder årligen. Samhället förlorar först när våra gemensamma resurser försvinner till vinst, därefter när riskkapitalbolagen undviker att betala skatt på denna vinst. Vi kvinnor får dessutom sämre arbetsvillkor och får utföra mer obetalt hemarbete.
När vinstintresset styr får det konsekvenser för arbetsvillkor och kvalitet. Den privatiserade äldreomsorgen har cirka tio procent färre anställda, fler visstidsanställda och färre heltidstjänster. Den vinstdrivna hemtjänsten har dubbelt så många timanställda och tolv procent färre har utbildning. I den privatiserade gymnasieskolan är det, enligt Skolverket, hela 17 procent lägre lärartäthet än i den kommunala.
Många vill få oss att tro att det är syster Jane som driver den privata äldreomsorgen men hon är utkonkurrerad av mansdominerade riskkapitalbolag. Maktkoncentrationen inom privat äldreomsorg är till och med större i Sverige än i USA. Siffror från SCB visar att medan avkastningen på kapital i hela näringslivet var i snitt åtta procent hade välfärdsbolagen en avkastning som var nästan dubbelt så stor.
Det finns inget forskningsstöd för att konkurrensutsättning ger bättre kvalitet eller lägre kostnader. Beslut om konkurrensutsättning vilar inte på empirisk evidens. Nyliberala idéer har i stället fått styra utvecklingen och vi kvinnor får betala ett högt pris. Det är hög tid att ”sandwichkvinnorna” som bär upp välfärden dubbelt - både privat och på jobbet - får pålägg som inte betyder ytterligare bördor utan anständiga villkor och löner.