Då FN stadgan skrevs under av 50 länder, 1945, stod världen i ruiner efter ett andra världskrig. Önskan om att säkra freden och skapa en global säkerhet blev drivkraften till bildandet av Förenta nationerna. I dag har konflikterna oftast en regional eller nationell koppling. Krig, fattigdom, miljöhot, vattenbrist, svält, påtvingad flykt, brott mot mänskliga rättigheter, jämställdhet och terror är några av de frågor som världen i dag måste samarbeta kring för att lösa.
Frågan om fred och nedrustning har spelat en central roll i kvinnorörelsens historia. År 2000 antogs resolution 1325 ”Kvinnor, fred och säkerhet ”i FN efter ett enormt lobbyarbete från kvinnoorganisationer. Den uppmanar alla stater och FN att skydda och respektera kvinnors mänskliga rättigheter under en väpnad konflikt men också att öka kvinnorepresentationen på beslutsfattande poster. Trots att det nu är femton år sedan säkerhetsrådets banbrytande resolution antogs återstår mycket att göra.
Attacker mot kvinnor har blivit allt vanligare som krigsstrategi. När kvinnor blir måltavlor i krig och konflikter ökar belastningen på samhällsstrukturen drastiskt. Det omsorgsarbete som kvinnor utför och som håller ihop familjer och samhällen söndras.
Kvinnor håller normalt samhällen igång under krig och har fungerande organisationer och nätverk för att kunna ta itu med fredsbyggandet efter ett krig. Ändå tas kvinnors kunskaper för lite tillvara inom samhällsbyggande, konfliktlösning och fredskapande verksamheter. Kvinnors roll och medverkan i alla insatser för att stärka freds- och konfliktförebyggande arbete måste stödjas mycket bättre. Varaktig fred kan inte uppnås utan kvinnors medverkan. Kvinnor är inte bara viktiga utan nödvändiga för en varaktig fred.
Mycket få kvinnor deltar i dag som internationella fredsmäklare, medlare, förhandlare, förlikare eller utredare av krigsförbrytelser och MR-kränkningar. För att skapa långsiktig trovärdighet i FN:s arbete med internationell fred och säkerhet måste implementeringen av resolution 1325 tas på största allvar.