Vad tycker du om dialogprocessen inom samverkansmodellen i Norrbotten? (Varför inte monologprocessen inom samverkansmodellen? Min tolkning.)
Denna fråga kom till mig häromdagen. Vilken då? Jag finns inte med i denna dialogprocess och detta med samverkan? Vem ska jag samverka med, vem vill gå i en dialogprocess med en kulturform som står utanför samverkansprojektet?
Som stående utanför, som bortglömd, som vid sidan om existerande i det byråkratiska kulturlivet äger jag fortfarande min alldeles egen frihet. Jag kan ifrågasätta. Om jag vill vara med i en samverkansmodell, hur utvecklar den mig som fritt arbetande författare? Vad tillför den mig och den stora frågan, vad tillför jag dialogprocessen? Ska jag tillföra något utifrån min livserfarenhet? Vill över huvud taget någon ta del av mina funderingar?
På varje kulturarbetare parasiterar minst fem kulturbyråkrater och de gör det med hjälp av sin förvaltande ekonomiska makt. Jag som föder dem, står i oavbruten tacksamhetsskuld till dem om jag över huvud taget ska kunna överleva ekonomiskt. Jag gör det inte.
Skrivandet var helt och hållet mitt val här i livet. Det är min ärlighet mot mig själv och mitt ansvarstagande gentemot samhället. Jag har ordet och genom orden ser jag och jag förmår att överföra det som berör mig i ord som blir till meningar som kommer ur mina tankar som angår några eller ibland många.
Samverkan är något mycket stort för mig. Det är förtroende från flera parter som vill åstadkomma något om så bara en medvetandegörande förändring omkring av oss uppfattade missförhållanden.
Vid samverkan, utgår vi mer eller mindre från en tanke som ska formuleras som skrivs ner och ska leda till nytta för många människor eller bara för några enstaka och det kan ibland vara mer än vi som gick in i denna process förväntade oss.
Men jag har ställts utanför denna process av byråkratsverige. Det skrivna ordet har alltid varit farligt, explosivt, har förändrat samhällen. Vilken byråkrat vill ta tag i det?
Kulturbyråkratin är mäktig. Den föds och göds av karriärbesatta ministrar och deras underhuggare (som själva vill ha makten). De frågar sig inte vad kulturutövaren vill utan deras enda mål är att själva forma kulturlivet i ett län för staten, som de säger sig ha ansvar för. Ur detta kommer kulturlikformigheten som fostrar lydiga undersåtar vilka i slutändan konsumerar samma kultur som stryper allt fritt tänkande.
Målet för en stat är alltid, att ha lydiga medborgare vars högsta nöje är tv-såpor och fotboll. Detta är en uråldrig modell, som redan Julius Caesar begagnade sig av.
Vi är blinda, ser inte det övergripande, att alla får (inte måste) samarbeta för att var och en ska kunna leva hyggligt.
Kultur är själens näring. Utan den utvecklas vi människor till förkrympta och förtorkade, inskränkta varelser.
Alla ekonomiska rikedomar ger endast ögonblickets tillfredsställelse. Livet är en underbar sak som måste levas mycket närvarande i det som sker inom varje individ, runt omkring, globalt, i en enda inandning och en lång utandning. Livet är den största gåvan som har givits oss och som kräver hela vår närvaro för att kunna vara levande.
Kultur måste utvecklas fritt ur fria tankar och mycket närvarande i den pågående samhällsutvecklingen.
Kultur är humanism och detta är motsatsen till karriärstrebrarnas utnyttjande av byråkratimaktens enkelriktade kulturnärvaro.