Har man uppgiften att trygga säkerheten i ett land och det är som bekant det som den Nato-ledda ISAF-styrkan har haft i Afghanistan i tio år nu - akronymen "ISAF" står för "International Security Assistance Force" - så är det inte så konstigt om man, när säkerhetsläget som det till exempel gör i dagens Afghanistan bara blir sämre och sämre för varje år som går, till slut helt sonika kastar in handduken. Och det är alltså det som ISAF nu gjort. Med utgången av 2014 skall de sista soldaterna i denna styrka ha lämnat Afghanistan.
Begripligt alltså men givetvis ändå ett debacle. Och då får vi frågan vad de ansvariga politikerna drar för lärdomar eller slutsatser av detta debacle. Och som svensk tänker jag då förstås i första hand på vår egen politiska klass.
Något alldeles bestämt är det väl för tidigt att säga i denna sak men på riksdagens bord ligger i dag ett regeringsförslag, som jag tycker är intressant i sammanhanget och som hela oppositionen åtminstone i dagsläget säger nej till. S, MP, SD och V. Och det förslag man säger nej till är att Sverige 2014 - alltså samma år som de sista svenska soldaterna lämnar Afghanistan - skall axla ledarskapet för NBG14. Det vill säga EU:s nordiska snabbinsatsstyrka ("battlegroup") det året.
Allan Widman, folkpartiets talesman i försvarsfrågor och väl också utan konkurrens riksdagens mest publika krigsentusiast, är här särskilt besviken på det socialdemokratiska ställningstagandet. Det var ju Socialdemokraterna som var drivande i det stora försvarsbeslutet 2004, den nya krigsentusiasmens bibel eller "kvällens klo" som Allan Widman formulerar det i Svenska Dagbladet den 10 november. Efter en nästan två hundra år lång fredsperiod är det i dag nya tider som gäller. Eller nygamla. Om man så vill.
Under den långa fredsperioden var ambitionen, att vi inte skulle låta oss dras in på någon sida i de skiftande stormaktsrivaliteterna. Ja, men i dag har vi ju ingen stormaktsrivalitet, säger då våra nygamla krigsentusiaster. USA är den enda supermakten och då kan det väl inte heller vara särskilt riskfyllt att liera sig med USA? Nej, kanske det. Men hur länge kommer USA att förbli denna enda supermakt. Ja, är USA verkligen ens i dag det längre?
Klas Eklund, seniorekonom på SEB och adjungerad professor vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet, men också med mycket annat intressant i sitt cv, till exempel. "Vår ekonomi" en lärobok i nationalekonomi som i dag är ute i sin tolfte upplaga (2010), kom tidigare i höst med en ny bok: "Kina: den nygamla supermakten".
I samband med publiceringen av denna skrev han ett debattinlägg i Expressen den 4 september, som han inledde så här: "Historien är gravid. Snart föder den en ny supermakt: Kina återtar positionen som världens ledande ekonomi. Västvärldens dominans har varat i 200 år men den perioden går nu mot sitt slut. Internationella valutafonden, IMF, förutsäger att Kina går om USA redan 2016 och att Kina redan 2027 är dubbelt så stort som USA."
Klas Eklund borde kanske ha lagt till att IMF här räknar i köpkraftstermer och inte i dollar. Men nog verkar det ändå som om våra nygamla krigsentusiaster inte riktigt har hängt med. Det är varken 1990 eller 2000 eller ens 2010 längre.