På Återblick här i Piteå-Tidningen den 14 mars hade Jan Lundquist en helsida om Krimkriget 1853-1855. Rubriken var "När Sverige tummade på neutraliteten". Och det är spännande. När Krimkriget utspelade sig hade det bara gått några decennier sedan vi sagt adjö till den svenska krigarstat, som vi då haft i mer än två hundra år. Framöver skulle ambitionen vara att hålla Sverige utanför krig. Det var den förste bernadotten, Karl XIV Johan, som hade initierat denna säkerhetspolitiska helomvändning. Och nog är det ironiskt så det förslår.
Till Sverige hade ju denne Napoleonkrigare kallats för att erövra tillbaka Finland från Ryssland. Men historien är ofta ironisk och det var ju inte heller självklart att denna nya politik skulle hålla. Många ville ha tillbaka krigarstaten. Och Krimkriget blev det första testet på den. Och det klarade den alltså. Men som också framgår av Jan Lundquists artikel, så var det inte givet att det skulle gå, som det gick. Och så har det väl egentligen varit alltsedan dess. Över det dansk-tyska kriget på 1860-talet. Och över såväl första som andra världskriget. Och Kalla kriget efter det. Inget har varit bestämt på förhand Krigarstaten har hela tiden haft många vänner. Men Karl XIV Johans vänner har varit fler och starkare. Ända fram till det pågående amerikanska kriget i Afghanistan.
Ur amerikansk synvinkel är ju detta krig en katastrof. Nu håller man tillsammans med sina förbundna på att packa ihop och åka hem och det utan att ha lyckats besegra den fiende som man redan i över elva år varit där för att knäcka. Vilken nesa för en koalition som sitter på nästan tre fjärdedelar av världens militära resurser. Men för den svenska krigarstatens vänner har alltså samma krig också varit något helt annat. De har lyckats med det som deras vänner alltifrån Krimkriget och ända fram till i dag misslyckats med. Att på nytt göra Sverige till ett land som krigar runt om i världen. I två hundra år har krigarstatens vänner fått vänta på denna pånyttfödelse.
Men samtidigt talar väl det mesta för att denna pånyttfödelse kommer att bli ganska kortlivad. När vi under vår så kallade stormaktstid härjade runt i omvärlden, gjorde vi det i egen regi. Men i dag är det bara i amerikanarnas släptåg vi kan upprepa det numret. Och hur länge kan ens amerikanarna hålla på som de gjort de senaste dryga tjugo åren. Går inte också den tiden mot sitt slut. Jo, såvitt jag förstår, så gör den det. Så unipolär som världen varit sedan Sovjetunionen imploderade har den aldrig varit tidigare. Och i dag är vi också på väg tillbaka mot ett mer multipolärt normaltillstånd.
Men visst finns också likheter mellan vårt då och vårt nu. I den del av Afghanistan vi nu varit i tio år, kan man nästan inte sätta en spade i marken utan att stöta på rester av högkulturer från så långt tillbaka i tiden, att det som i dag är Sverige då inte var mycket mer än ett jättestort ogenomträngligt urskogsområde. Så hur mycket har det "grävts" i Afghanistan under de här senaste tio åren och hur mycket av det finns nu i Sverige?
Ja, den frågan ställde jag mig i höstas, då min fru och jag under några veckor tågluffandes tog oss fram genom gamla "svenskbygder" i Centraleuropa. I Olomouc i östra Tjeckien till exempel fick vi på stadsmuseet veta, att man under 30-åriga kriget varit ockuperade av oss i nästan tio år och man frågade lite ironiskt, när vi tänkte lämna tillbaka det vi då roffade åt oss från dem. Och sedan tog med oss när vi drog därifrån. Och man kan gott hålla i minnet att också ISAF i dagens Afghanistan är en ockupationsmakt. Och att alltså landet har en regering som har gått med på att inte vara herre i sitt eget hus. Visserligen är denna ockupation auktoriserad av de fem stora i FN:s säkerhetsråd - Kina, Ryssland, Frankrike, Storbritannien och USA. Men likväl handlar det om en
ockupation. Folkrättsligt sett.