Korruption i EU?
Manuel Ferreira anser att Junilistan har velat stämpla sig själv som en rörelse som kämpar mot korruption i EU och nu när de har chans, håller rörelse en mycket låg profil.
Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Peter Lilja skriver bland annat att 60 miljarder kronor "försvinner" varje år "till icke avsedda ändamål." Utan att någon vet vart. Det värsta är att ingen bryr sig, säger han. Peter Lilja menar korruption.
Två dagar senare i PT säger också Hélène Goudin att det finns en hel del korruption och mygel som döljs internt. Så Junilistan har velat stämpla sig själv som en rörelse som kämpar mot korruption i EU och nu när de har chans, håller rörelse en mycket låg profil. Upp till bevis Junilistan. Ni sviker era väljare.
Vad Junilistans representanter inte talar om för oss är att faktiskt många miljoner försvinner genom falska projekt, när så många individer i olika länder har specialiserat sig för att försöka roffa åt sig från dessa fonder (det har också hänt i Sverige). Denna redovisning är mycket svår och i många fall kan inte en detaljbeskrivning göras eftersom fuskarna som fått dessa fonder kan vara ganska oprecisa i sina redovisningar, och i dessa fall har EU:s tjänsteman ingenstans att börja.
Ingenting tyder på att det är intern korruption och i så fall kan man inte som ni gör peka på att EU är korrumperat. Såna människor finns överallt, börja här hemma, till exempel. Att ljuga med egen vinst som mål, är också en form av korruption, det skulle Junilistan tänka på. Det som skulle vara intressant att ta reda är varifrån Peter Lilja fick denna uppgift om de 60 miljarderna.
Peter Lilja säger att Sveriges medlemsavgift till EU är på 32 miljarder kronor årligen och vi får bara tillbaka omkring 12 miljarder och det med motprestationskravet att vi får tillgång till medlen om vi lägger till ytterligare två tredjedelar. Medlemskapet för Sverige år 2008 var så mycket som 20 miljarder kronor. Från Europeiska regionala fonder (ERUK) utdelades till Sverige samma år 15 miljarder tillbaka, mest gick till jordbrukssektorn, och inte behövde man själv lägga till två tredjedelar.
Motprestationen som han i fortsättningen talar om, ganska diffust, handlar absolut om projekten som för att sätta igång, måste godkännas av de nationella myndigheterna (kraven har skärpts) för att kandidaten ska ha rätt till att disponera medel från dessa fonder. Då bli det mindre fusk. Om vi inser det ur det riktiga perspektivet, blir EU:s fonder ett välkomnande paket karameller för de som startar.
Olika projekt får olika ekonomiska stöd beroende av olika faktorer, skäl och bedömningar, kriterier som redan finns principiellt etablerade, alla involverade vet vad som gäller. Så Peter Lilja behöver inte satsa fem av sina kronor för varje EU- krona om han nu också får igång ett projekt.