Kompromissa kring Norrbottens sjukvård
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är ju väl känt genom forskning och klinisk erfarenhet att läkeprocesser utgör ett komplicerat samspel mellan kvalificerade medicinskt tekniska insatser och god omvårdnad. I det sistnämnda ingår som en av komponenterna möjligheten till kontakt och stöd genom anhöriga. Det kan komma i konflikt med det faktum att vissa typer av livsavgörande behandling bara kan erbjudas på kvalificerade sjukhus långt hemifrån.
Jag avundas verkligen inte den sjukvårdspersonal som ska fatta dessa ödesdigra beslut och de politiker som ska fördela resurser i ett stort glesbefolkat län. Vi är många norrbottningar som under vår livstid konfronterats med dessa svåra valsituationer trots den utveckling av vården som otvivelaktigt skett. Den har till stor del drivits fram av socialdemokratin i Norrbotten.
Själv är jag född vid hemförlossning 1940, vilket ingalunda var riskfritt. Min pappas första hustru dog i barnsäng på trettiotalet. Min yngre syster föddes på det då nybyggda lasarettet i Kalix. Utbyggnaden av förlossningsvård har räddat många liv, om än ibland på bekostnad av närhet och kontakt med övrig familj.
Sjukdomar, som genom brist på adekvat behandling var dödliga på fyrtiotalet, är idag nästan triviala. En äldre halvsyster smittades av difteri genom finska flyktingar i sin klass i Luleå och dog 1944, en av många dåtida tragedier.
Själv fick jag en dödlig hjärtsjukdom för cirka tolv år sedan och lades in för diagnos och behandling i absolut sista stadiet. Inte ens den mest kvalificerade hjärtdiagnostiken i Norrbotten räckte för att upptäcka hur illa däran jag var. Tack vare att ultraljudsundersökningen skickades till kardiologen i Umeå hamnade jag omgående med flygambulans för akut hjärtoperation i Umeå. Mot alla odds räddades jag till livet och har fått ytterligare drygt tio år, trots besvärliga sviter och ytterligare operation.
I det akuta skedet var jag så dålig att jag förmodligen hade nöjt mig med att dö i frid på hemsjukhuset tillsammans med anhöriga om någon hade frågat mig. När min farfar dog akut i hjärtsjukdom 1917 fanns inte dessa resurser. Numera öppnar telemedicin och snabba transporter nya möjligheter. Kvalificerade utomlänsinsatser räddar liv.
Jag hoppas för kvarvarande norrbottningars skull att det går att komma fram till förståndiga kompromisser om den framtida sjukvården i länet. En absolut förutsättning för detta är besinning och prestigelösa diskussioner mellan invånare, politiker och profession.