Med anledning av insändaren ”Björklund och lärarfacken” (PT den 9/12) och i egenskap av facklig företrädare på kommunal nivå, blev jag inspirerad att skriva några rader om den senaste reformen som kallas karriärtjänster för lärare.
Själva syftet med reformen är nog ”godkänt av facken” men Lärarnas riksförbund har aldrig accepterat den retorik som i många olika sammanhang handlar om en kategorisering av ”duktiga” och ”dåliga” lärare. Reformen talar visserligen om ”extra yrkesskickliga lärare” och reformen har helt klart sina brister men låt oss nyansera dess betydelse! Vi som vill skolan och lärare väl, bör göra allt vi kan för att förhindra att reformen försämrar arbetsmiljön för likväl nyrekryterade så kallade förstelärare som lärare i allmänhet. Kanske är anledningen till att facken har ”godkänt” denna reform bara så enkel att man är svältfödd på rejäla lönelyft både för kollektivet och enskilt i lärarkåren?
Insändarskribenten sätter nämligen fingret på något oerhört viktigt och det är att alla lärare borde lyftas lönemässigt och jag kan bara hålla med. Karriärtjänsterna i Piteå kommun som de ser ut i dag, skiljer sig inte på ytan så mycket från en vanlig lärartjänst. Förenklat kan man säga att en förstelärare, på rektors uppdrag, kan få nya arbetsuppgifter i syfte att utveckla undervisningen inom ett visst område och att man får vara mera beredd på att öppna sin dörr och synas mer. Man har hittills i kommunen inte avsatt pengar för att finansiera andra uppdrag utöver detta och från regeringshåll kommer åtminstone ännu så länge bara statsbidrag till just ökad lön för de utsedda. Dessutom ska undervisning vara den huvudsakliga uppgiften även för förstelärare. Därmed blir karriärtjänsterna i mångt och mycket otydliga, vilket såklart är problematiskt. Inte minst om man som i insändaren känner att man måste dra den slutsatsen att alla som inte söker eller utses endera är de ”kloka” eller ”dåliga” medan de som får fem tusen extra är de enda ”duktiga” lärarna som finns ute i skolorna.
Under de senaste avtalsrörelserna har lärarfacken fått kämpa mot just dessa formuleringar som SKL (Sveriges kommuner och landsting) har försökt genomdriva i flertalet avtal på olika sätt: Bara de ”duktiga” lärarna ska få mer i lön eller argument som att med den individuella lönesättningen ska ”duktiga” lärare kunna få en god löneutveckling. Jag håller med insändarskribenten om att det är provocerande och oacceptabelt att diskutera på det sättet, eftersom man därmed förutsätter att det finns en massa dåliga lärare som inte är värda något alls. Alla lärare behöver en god löneutveckling för att komma ikapp sina studieskulder efter fyra till fem års studier samt kompenseras för förlorad livslön och sämre pension.
I den senaste avtalsrörelsen fick facken/medlarna till slut bort formuleringen i SKL:s bud att de enda som skulle få mer än andra var just de ”duktiga” lärarna. I våra avtal finns heller därför inga skrivningar av den här typen. Jag kan tycka att det är märkligt att man aldrig hör den här diskussionen föras om andra yrkeskategorier, varken med eller utan karriärsteg. Möjligen förs den i praktiken, i den individuella lönesättningen men inte så här öppet som de kommunala arbetsgivarna vill ha det när det gäller just lärare.
Varför har vi då lokalt i Lärarnas riksförbund Piteå drivit på att Piteå kommun ska söka dessa statsbidrag, som bara kommer maximalt en tiondel av medlemmarna till del och som riskerar att splittra lärarkåren ytterligare? Ja, inte tror vi att ungdomarna kommer att börja köa till lärarutbildningarna tack vare den här reformen och inte heller löser dessa statsbidrag ensamt den generellt negativa lönetrenden som har pågått för lärare under en lång tid. Avtalet som slöts för två år sedan däremot, hade till uppgift att vända den trenden. (Hur det går med den saken både kommunalt och nationellt återstår förstås att se.)
Nej, vi är nöjda med att Piteå kommun verkar ta sitt ansvar, åtminstone vad gäller dessa ”gratispengar” och söker statsbidragen fullt ut. Vi känner också ännu så länge ett förtroende för att urvalet sker på bättre grunder än respektive lärares betygsstatistik, men tror att det kommer att bli svårt att välja bland många goda sökanden. Vi är försiktigt positiva därför att vi tror att dessa pengar kan komma till glädje för en del av den hårt slitande lärarkåren till att börja med och att det med tiden kommer att gynna hela kollektivet, på det ena eller andra sättet.
Trots att vi delar vissa farhågor med reformkritikerna ser vi inte hur vi ska kunna motivera oss på lokal nivå att motarbeta möjligheten till en efterlängtad skälig ersättning, om än den bara kommer tio procent av lärarkåren till del. Personligen ser jag heller inte hur detta gör mig som ”vanlig” lärare till ”dålig”!? Tvärtom påstår jag mig också utföra ett bra jobb, dock inte till samma rättvisa lön. Vem tar ansvar för det? SKL och kommunala huvudmän har hittills inte varit så villiga, så fram tills dess att arbetsgivarsidan är det på allvar, kan jag bara unna de som med hjälp av statliga medel blir föregångarna till en rättvis lönebild för lärare.
Hur kan du som enskild lärare se på detta, då? Är det kloka i det här läget att tänka: ”om inte alla får ska ingen få” eller är det en möjlighet att visa arbetsgivaren att du kanske är en av många som kvalificerar sig som ”extra yrkesskicklig”?