Kan EU tvinga Sverige bryta uran?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Junilistans ordförande Sören Wibe som mer och mer framtonar som en av Sveriges värsta kärnkraftshökar vill tona ner betydelsen av den skrivningen. I stället hänvisar han till det undantag som Sverige fick i samband med medlemsförhandlingarna.
I själva anslutningsakten fogade Österrike, Finland och Sverige till en förklaring där det står att det är varje stat ska avgöra om den skall bryta uran. De som i motsats till Wibe inte vill ha kärnkraft och uranbrytning menar att det inskrivna undantaget inte är mycket värt och pekar då bland annat på artikel 70 i Euratomfördraget.
Med den fega inställning som de ledande politikerna intar till EU kan man fråga sig vad undantagen är värda. De flesta tycks vilja sälja ut svensk självbestämmandeätt så mycket de nånsin kan. Att hävda nationella, regionala, folkliga intressen tycks närmast betraktas som majestätsbrott. i Rosenbad och i riksdagens EU-nämnd. I synnerhet sedan folkpartistan Birgitta Olofsson blivit EU-minister.
I stället springer ofta svenska ministrar och de allra flesta EU-parlamentariker nästan före Bryssel när det gäller att hävda EU:s överstatlighet. När det gäller stora livsavgörande frågor tycks de totalt strunta i sitt land och de människor som valt dem. Min slutsats är att det endast är ett fredligt, brett och starkt uppror som kan stoppa uranbrytning i Sverige.
Det får inte bli som en västgötakonstnär skildrade framtiden på målade tavlor som han hade med sig och ställde ut på det nordiska miljölägret, med 500 deltagare, på Hven 1976. Jag ångrar än i dag att jag inte köpte en tavla. Kanske tyckte jag då att hans skräckscenario var överdrivet.
Motivet, till den tavla jag främst fäste mig vid, var en gruvöppning vid de vackra västgötabergen i full blomning. På ryggen bar arbetarna upp bruten uranmalm. Runt öppningen stod kopistbeväpnade soldater i full stridsutrustning.