Frågan om landsbygdsprogrammets samhällsnytta har kommit på tapeten sedan ESO-rapporten ”Bonde söker bidrag” av Ewa Rabinowicz släpptes förra veckan. Enbart namnet på rapporten, och ordval som att pengarna går ”direkt i bondens ficka”, har skapat en orättvis bild av böndernas arbete. Enligt studien har landsbygdsprogrammet (LBP) små eller omätbara effekter, och framför allt investeringsstödet, som ingår i LBP, kritiseras. Enligt Ewa Rabinowicz innebär stödet bara en kapitalförstärkning till vissa företag, då investeringarna i alla fall skulle ha blivit av.
För oss som verkar på landsbygden i Norrbotten, och vet hur bankerna resonerar, känns detta påstående rent barockt. Jag kan med säkerhet säga att alla större investeringar i lantbruk i Norrbotten aldrig hade blivit verklighet utan investeringsstödet. Men det mesta av landsbygdsprogrammets pengar betalas ut som miljöersättningar. Politiskt är tanken att det ska gå att bo och verka även utanför storstäderna, men då krävs öppna landskap. Pengarna är ersättningar till aktiva jordbruk, som hindrar igenskogning, och upprätthåller den biologiska mångfalden.
I nästan hela Sverige, och framför allt i Norrland, minskar antalet nötkreatur och jordbruk i hastig takt. Utan ersättningar från samhällets sida skulle Norrbottens ladugårdar troligtvis vara igenbommade och markerna igenvuxna för länge sedan. Vi skulle inte ha kunnat dricka vår egen mjölk, eller kunnat ha tillgång till lokalt kött, utan behövt transportera allt från södra Sverige eller från andra länder. Utan ersättningen från EU skulle priset på mat i konsumentled dessutom stiga till hisnande höjder. Samtidigt som vår landsände skulle dräneras på ett stort antal arbetstillfällen, som jordbruket bidrar till.
Lönsamheten i svenskt jordbruk är under stark press, då det är omöjligt att konkurrera med lågprisimporten. Om ESO:s mål är att släppa marknadskrafterna helt fria kan konsekvenserna inte bli andra än att nationella lagar och regler kring miljö, djurskydd och punktskatter på insatsvaror avskaffas, för att skapa likvärdiga konkurrensvillkor med omvärlden. Men detta är knappast något som svenska folket ställer sig bakom.
ESO-rapporten behandlar den sjuåriga programperioden som nu närmar sig sitt slut. Från och med 2014 hotas landsbygdsprogrammet att minska i omfång efter bantningen i EU:s budget. Det innebär att en femtedel av ersättningar till bönderna i Sverige kommer att gå om intet, och utslagningen av lantbruk kommer att accelerera, såvida inte regeringen kompenserar med nationella medel. Den budgetförhandlingen inleds nu inom kort.
Rapporten andas beställningsjobb från den del av regeringen som inte värnar svenskt jordbruks konkurrenskraft. Ett tydligt spel, eftersom ett parti i regeringen kräver att regeringen kompenserar EU:s bortfall med nationella medel. Med en bred politisk samling kring svensk livsmedelsproduktion finns fortfarande möjlighet att vända den negativa trenden. Jag hoppas våra folkvalda tar vara på den möjligheten.