Landstingsstyrelsens ordförande, socialdemokraten Maria Stenberg, är ute i olika sammanhang och gör ett försök att förklara att det går inte att jämföra privat med offentlig verksamhet. Hon tar upp att vid stora förändringar inom hälso- och sjukvården ska konsekvensanalyser arbetas igenom (som då tydligen tar lång tid) för att säkerställa att vi klarar vårt uppdrag. Hon tycker att privata har då betydligt lättare vid snabba förändringar, att ställa om sin organisation och produktion. Därmed tycker hon att jämförelsen mellan privat och offentlig verksamhet haltar.
Men nu är det så att det har inte skett några snabba förändringar inom den offentliga sjukvården, som plötsligt har gjort ekonomin i fritt fall, utan det har pågått under mina snart 14 år som landstingspolitiker, utan att den socialdemokratiska ledningen haft förmågan att få ekonomin i balans annat än genom skattehöjningar. Med andra ord så har skattebetalarna fått betala med höjda skatter för socialdemokraternas oförmåga att driva en hälso- och sjukvård, en verksamhet som idag omsätter drygt 7 miljarder och med cirka 7000 anställda, och dessutom är Norrbottens största företag. Min spontana fråga blir: räcker det att ha en partibok, oavsett parti, för att leda och utveckla ett företag i den storleken? Det är kanske det som är största problemet med landstingets ständigt nu röda siffror?
Om man tänker som Maria Stenberg gör, kan jag förstå att landstinget har ekonomiska problem, för naturligtvis är det samma ekonomisk verklighet för både privat som offentlig verksamhet. Är utgifterna större än intäkterna så går verksamheten i förlust, med andra ord, det blir röda siffror längst ner i bokslutet.
Hon framhåller att dom röd/gröna har fattat flera beslut om diverse förändringar i verksamheten, men det visar ju bokslutet på att många av dessa beslut blev felaktigt tagna. Även att de röd/gröna har satt effektivitetskrav på hela landstingets budget, som om det med automatik skulle effektivisera verksamheten. Viktigt att förstå är att det är ingenting som säger att en majoritet har rätt i sak. Det hade kanske varit bättre om majoriteten hade lyssna på minoriteten, vars förslag skulle ha gett mer positiva effekter.
Maria Stenberg pekade på att tusental Norrbottningar stod utan ”leverantör” för sin sjukvård när en privat aktör av ekonomiska skäl förändrade sin verksamhet. Men det stämmer egentligen inte, för det fanns ju andra ”leverantörer” på marknaden som stod med öppna famnen, både privata som offentliga. Vad var problemet?
Man behöver dessutom inte plötsligt göra stora förändringar inom hälso- och sjukvården, om man under tågets gång gör konsekvensanalyser på sin verksamhet, med andra ord, man ligger steget före hela tiden och inte som nu varit fallet att efteråt ta sej an problemen, därav långdragna konsekvensanalyser. Nu ska den röd/gröna majoriteten försöka dölja sin oförmåga att undvika röda siffrorna genom ytterligare en skattehöjning. Vilka hål kommer dom pengarna att försvinna i?
Att klara uppdraget om akut omhändertagande, vård av sjuka äldre och att transporterna av sjuka människor sker säkert, som Maria Stenberg belyser, är ju ingenting som plötsligt har uppstått, så har det alltid varit. Var är de ”plötsliga” problemen?
Jag tror att den ”politiska sektorn” har mycket att lära sig av den privata sektorn, som har mycket större kunskap och utbildning om att få effektivitet i en verksamhet.