Jalle har rätt!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ja, så kan man räkna, men det är fel räknat. Det kommer nämligen att framöver bli en annan takt. Det är innebörden i de beslut som fattades i Natos högkvarter Bryssel den 8 december.
I svenska medier - i Piteå-Tidningen som i Dagens Nyheter som i Svenska Dagbladet - har dessa beslut refererats som att den Nato-styrka, som det här handlar om och som Sverige alltså i Afghanistan är med i, under nästa år skall växa stort. ISAF eller International Security Asssistance Force som denna mission kallas.
Denna rapportering är i och för sig helt korrekt. Men det är bara halva sanningen. Ja, väl egentligen inte ens det. För det riktigt intressanta med besluten i Bryssel den 8 december är att med dessa så kommer ISAF om inte de jure så de facto att omvandlas från en icke-stridande trupp till en stridande.
Därför har Jalle Henriksson helt rätt, när han här i PT Debatt den 10 december säger att Afghanistan blir det första testet på om det beslut som en hundra procent enig riksdag fattade för ett år sedan har någon folklig acceptans. Alltså att Sverige inte längre skall ha en försvarsmakt utan att vi skall ha en krigsmakt, inget försvar mot invasion utan en stridsvan soldatesk i stånd att på kort varsel intervenera var som helst runt om i världen.
Eftersom riksdagens samtliga partier för ett år sedan var eniga om denna nya militära doktrin - eller snarare nygamla, tänk på hur det var under vår så kallade stormaktstid! - så blev det då ingen diskussion om den. Jalle och undertecknad och några till försökte få igång en diskussion här i Piteå, men vi misslyckades skändligen.
Kommer vi att lyckas bättre i takt med att det framöver blir fler och fler svenska pojkar i Afghanistan som kommer hem därifrån i liksäckar?
Ja, förutsättningarna blir säkert bättre, men vi kommer inte att få något gratis. Vi måste organisera oss och ställa relevanta och klart formulerade krav.
Alltså: Ta hem dem nu! och svensk militär skall vara där svenska folket är!