Nu när de försvarspolitiska frågorna är i helluften behövs det ett stark politisk samförstånd i dessa frågor. Det nya rekryteringssystemet som de borgerliga partierna genomförde utan större blockpolitiska lösningar har visat sig innebära stora strukturella problem för försvaret. Socialdemokraternas förslag kopplat till en ny lösning till systemet av ”allmän värnplikt ” hos medborgarna i Sveriges rike, känns klokt och välunderbyggt. Detta både ur bevarandet av ett folkets försvar för nationen som sådant och som en dellösning på det nuvarande borgerliga systemets stora problem.
Tyvärr har högern, och jag riktar in mig speciellt på Moderaterna, inte förstått eller varit mogna till att inse att försvarspolitik är så mycket mer än partipolitik. En stark hållbar försvarspolitik över tid kräver kompromisser och lösningar över de politiska blockgränserna och över tid. Det är faktiskt nationens bästa vi alla vill värna om.
Strukturförändringen kopplat till hur regementet K4 omstrukturerades till Armens jägarbataljon är ett lysande exempel på hur rationaliseringar kan gå hand i hand med effektiviseringar. I dag är tjänst hos Armens jägarbataljon ett attraktivt uppdrag att söka sig till. I hela Norrland från treriksröset till i princip Jämtland finns det en koordinerad ledning och funktion. Denna sköter försvaret i nästan halva Sverige. På så sätt har de administrativa kostnaderna kunnat förskjutas från små lokala enheter till större geografiska områden.
Tyvärr verkar politiken inte orkat eller velat genomföra liknande strukturrationaliseringar i de södra delarna av rikets försvar. Det finns inget som helst försvar att försvaret på vissa håll i vårt land sitter med fullständiga regementsledningar på några mils avstånd från varandra. Nog kan ofta försvaret anklagas för att ha ett konservativt synsätt till det moderna samhället, men i dessa strukturfrågor är det politiken som varken haft kraft eller modet att samordna den försvarsmässiga ledningsstrukturen.
Är det klokt att försvarets största, om man skulle våga se det så, regemente är högkvarteret? Utredningar om dimensionering av försvarsledning har gjort flera gånger både på generaldirektörsnivå och av andra, men inget händer. Sverige som nation kan inte bibehålla en organisatorisk nivå på högkvarteret och ute i terrängen lokalt som liknar ett försvar på en miljon personer. När vi i dag kan max skrapa ihop kanske 70 000 arma själar till fosterlandets försvar.
Jag vill påstå att försvaret även i dag symboliserar en upp och nedvänd organisationspyramid. Det allt för stora huvudet i toppen och i organisationens egentliga volym finns det väldigt lite folk som skall sköta själva kärnverksamheten. Detta borde vara en sjukdomsinsikt för varje riksdagspolitiker.
Armens jägarbataljon har visat att man med ett minimum av lokal administration kan gemensamt samordna sig med försvarsmaktens verksamhet centralt regionalt över nästan halva nationens yta. Jägarbataljonen har visat sig vid flera internationella uppdrag fullgöra dessa på ett förträffligt sätt. Dessutom har jägarbataljonen i Arvidsjaur tillsammans med försvarsmaktens vinterenhet fått stor internationell uppmärksamhet där tjugotalet olika länder har samövat och samarbetat med enheten under årens lopp. Internationellt försvarspolitiskt samarbete är enligt min mening ytterst central för försvarsmaktens kompetenspåfyllnad och vidareutveckling ur ett globalt perspektiv.
Men kärnan är till syvende och sist, att jag som medborgare i och politiskt engagerad i Svea rike känner mig mycket mer trygg när den synbara doktrinen i försvarspolitiken präglas av ett läge där det finns mer svärd än pennor i försvarsstrukturen för bevarandet av Sveriges oberoende som nation. Även om man ibland säger att pennan är vassare än svärdet. För i ett skarpt läge räcker nog inte snygga pamfletter långt till.