Jag erkänner!

Piteå2005-11-28 00:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
E Jag är, måste jag erkänna, principiellt lite tveksam till att ge mig in i diskussionen om mig själv, den offentliga diskussion en 53-sidig arbetsmiljöutredning nu orsakat.

Å andra sidan tror jag det skulle se underligt ut om jag satt helt tyst.

Jag vill då för det första erkänna.

I hela mitt liv har jag hellre kommit några minuter för sent än tvärt om. När jag tillsammans med personal på intensivvårdsavdelningen i Piteå nyligen diskuterade om detta kunde utgöra skälig grund för uppsägning av personliga skäl (som den juridiska termen lyder) redovisades listan över andra anställda som i sådant fall skulle komma att dela mitt sorgliga öde. Förvånad och förtjust kunde jag då konstatera att alla nämnda fanns högt på listan över mina personliga favoriter.



Jag vill dessutom göra ett annat erkännande som kan bifogas den gjorda utredningen.

Jag lånar pennor av övrig sjukvårdspersonal.

Ibland glömmer jag sedan att lämna tillbaka pennan vilket nog skulle kunna uppfattas som stöld. Beteendet har dessutom snarare förstärkts efter en insändare av Eilert Gezelius från Boden som efter ett besök på akutmottagningen i Sunderbyn beskrev följande samband:

Ju fler pennor desto odugligare doktor.

Det kan kanske finnas fler lik i garderoben som jag hittills förträngt. I väntan på nya avslöjanden vill jag angående arbetsmiljöutredningen ändå avge ytterligare några kommentarer.



Det har ända sedan det misslyckade försöket där landstingsledningen hoppades att påstått skrämda Kirunabor skulle kunna bli en fullgod anledning att säga upp mig, varit uppenbart att landstingets direktiv till konsultfirman varit att i arbetsmiljörapporten presentera nya skäl för uppsägning.

Innehållet i rapporten är därför i de flesta avseenden det för mig väntade.

Att likvideringsmetoden dessutom presenteras överraskar däremot.

Den fiffiga planen ser i sin enkelhet ut så här.

En av landstinget utsedd hjärnskrynklare skall stänga in sig med Anders Mansten och dennes chef Marie Asplund. Efter en stund skall sedan hjärnskrynklaren träda ut ur rummet och utropa - han är galen, ni måste avskeda honom.

Sjukt smart alltså!

Jag följer förstås lika intresserat händelseutvecklingen som alla andra.

Under tiden kommer jag efter förmåga fortsätta att påpeka vad de ihärdiga korsfästningsförsöken av min person nu så tydligt illustrerar.

Det finns något ruttet i Norrbottens läns landsting.

Läs mer om