I en insändare av Ronnie Lundgren publicerad i Piteå-Tidningen den 3 november anklagas jag för att ha bistått PT med att ”göda ryssfobin”. Den som lider av russofobi är sjukligt rädd för ryssar och Ryssland. Märkligt nog har undertecknad i både artiklar och böcker påtalat som ett allvarligt problem att rysk kultur så sällan får vara med i svenska medier. Ytterst sällan ser man ens i SVT:s utbud ryska filmer. Eller hör modern rysk musik i Sveriges Radio. Detta trots att det finns gott om högkvalitativ rysk kultur. Skulle en russofob ha skrivit så?
Jag har varit med om att ha blivit kallad kommunist och rysskramare. Det senare är helt okej för min del, eftersom jag kramat många ryssar och tänker fortsätta med det. Visst har jag skrivit kritiskt om Putin (för övrigt även om Jeltsin). Men liksom kritik mot den brittiska regeringen inte automatiskt innebär anglofobi är kritik mot Putins behandling av grannländer och oliktänkande inte liktydigt med russofobi. Ryska statsmedier gör sitt bästa för att koppla ihop kritik mot Putin med russofobi – men kopplingen blir inte mer sann för det.
Vad gäller anklagelserna mot PT och Bengt-Urban Fransson, så är PT nog en av de tidningar i Sverige som minst kan anklagas för russofobi. Bengt-Urban Fransson var dessutom avgörande för att det blev en rejäl begravning i Arjeplog för en sovjetisk krigsfånge vars kvarlevor hittats i fjällen. Finare begravning får man leta efter. Jag var där och har beskrivit begravningen i en av mina böcker.
Vad Lundgrens ältande av ordet Rosviksbo (jag är en sådan) beror på kan man undra över. Lundgrens argument att jag är 100 mil från Stockholms skärgård borde logiskt innebära att även Försvarsministeriet i Moskva inte borde ha uttalat sig om sökoperationen i skärgården. Vilket man dock i allra högsta grad gjorde. Man pekade ut Nederländerna, till och med en viss nederländsk ubåt. Senare bytte man dock fot och kallade sökandet för ”grundlöst”.
Att det skulle saknas belägg för misstankar om främmande undervattensverksamhet stämmer dock inte. Försvaret avslutade sökoperationen med att konstatera: ”Vi bedömer att den eller de enheter, som vi genom allmänhetens och egna observationer kunnat följa, nu har lämnat området. Det vi med säkerhet kunnat utesluta är en konventionell u-båt. Övriga alternativ ska nu gås igenom baserat på det omfattande sensor- och analysunderlag som finns tillgängligt.” Underlaget har ännu inte analyserats klart och därför inte heller presenterats – men enligt försvarsministern kommer mer att läggas fram.
Lundgren antyder att den ryska kränkningen av svenskt luftrum den 17 september inte var värd att kallas luftrumskränkning. Det finns dock god bevisning – så pass att vår nya regering betonat att man är säker vad gäller bevisningen – radarbilder och annan information. Med tystnad förbigår Lundgren att det var en till kränkning i somras, flera kränkningar av finskt luftrum och att det varit nära olyckor med civila flygplan eftersom ryska militärflygplan allt oftare flyger med transpondrar avslagna. Han nämner inte heller ”ryska påsken” ifjol, då ryskt strategiskt bombflyg genomförde övningsanfall mot två svenska mål. Liksom de senaste årens historiskt stora ryska övningar i Östersjön och Arktis – ofta med attackflyg, fallskärmstrupper och kustlandstigningsstyrkor.
Med samma tystnad förbigår Lundgren att man i år annekterat en del av Ukraina, Krim, och för närvarande även har trupper i östra Ukraina. Moskva har till och med slutat förneka truppnärvaron men hävdar att trupperna är ”på semester” i östra Ukraina. Lundgrens insinuationer om att svenska medier skulle ha mörkat om det civila SMHI-fartyget ”Aranda” och ett svenskt signalspaningsplan stämmer inte. Var och en med internet kan konstatera att svenska medier berättade om såväl den ryska marinövningen som att det svenska planet som fick en farligt närgången rysk vapenuppvisning var i Kaliningrads närhet. Var och en kan också se en väsentlig sak som Lundgren inte nämner, nämligen att händelserna med det civila fartyget och det svenska militära flygplanet skedde på internationellt område.
Jag vänder mig slutligen mot Lundgrens sätt att lägga ord i min mun genom att använda en reporters formulering i stället för ord uttalade av mig. Må nu Ronnie Lundgren begrunda att man kan älska ett land men samtidigt vara kritisk mot dess ledare. Faktum är att jag även i bokform tidigare har uttryckt viss förståelse och sympati för Vladimir Putin. En viss förståelse för honom som människa har jag ännu, med tanke på vad hans far var med om. Men någon sympati för hans politik kan jag inte längre uppbåda.