IPCC:s, Intergovernmental panel on climatechange, hypotes om den antropogena (av människan förorsakad) koldioxidens dominerande verkan på klimatet är fortfarande obevisad och med all sannolikhet överdriven. Att det existerar en växthuseffekt är dock okontroversiellt. Om man tillför koldioxid eller metan till atmosfären blir jorden varmare. Det är denna naturliga växthuseffekt som är helt nödvändig för liv på jorden. Utan den hade jordens medeltemperatur varit cirka 30 grader lägre än i dag. Växthuseffekten som ett fysikaliskt fenomen är därför ingen tvistefråga. I stället handlar det om nettoeffekten av en ökning av koldioxidhalten när man tar med andra bidragande eller motverkande faktorer i beräkningarna, det vill säga negativa och positiva återkopplingar
Under 1900-talet ökade den uppmätta medeltemperaturen på jordklotet med cirka 0,7 grader. Sedan 17 år tillbaka har däremot ingen signifikant temperaturökning uppmätas. 1997-1998 hade vi en topp i den globala medeltemperaturen sannolikt förorsakad av variation i mönstret av varma havsströmmar, den så kallade El Ninoeffekten, vilket är allmänt accepterat.
Under 2000-talet har förutsägelserna blivit mer och mer fel för varje år. Detta samtidigt som atmosfärens koldioxidhalt monotont fortsatt att öka. Mot den bakgrunden ter det sig märkligt att IPCC allteftersom avvikelsen blivit större anger att säkerheten i framtidsprojiceringarna ökat. 2001 var överskattningen ung 0,4 grader och då var man 66 procent säker. 2007 var motsvarande siffror 0,6 grader och säkerheten 90 procent. 2013, i den senaste rapporten var överskattningen ungefär 0,73 grader och säkerheten hade då ökat till 95 procent! (Sifferuppgifter och diagram: Professor Roy Spenser, phD, climatologist, former NASA scientist).
I sammanfattningsrapporter och pressmeddelanden från IPCC har uttryck som ”med x procent säkerhet” en mycket tunn matematisk innebörd. Det uppenbara motivet är att förstärka skenet av vetenskaplighet hos rapporten.
Klimatvetenskapen är ännu i sin linda och det komplexa sambandet mellan en ökande koldioxidhalt och den globala uppvärmningen är endast delvis känd. Vi vet inte hur stor uppvärmningen skulle bli vid en dubblering av atmosfärens koldioxidhalt, det mått som benämns ”klimatkänsligheten”. IPCC har i sin senaste rapport angett den till 1,5–4,5 grader. Så höga värden stöds dock inte av observationer. (Professor Lennart Bengtsson, artikel i NeueZürcher Zeitung den 14 april).
Inget tyder på att mer koldioxid kan påverka klimatet så mycket att det märks och ”överröstar” de naturliga interna klimatförändringarna. Likväl har IPCC iklätt sig rollen att övertyga världen om att det pågår en farlig klimatförändring som huvudsakligen beror på antropogena utsläpp av koldioxid. Budskapet bär mer prägel av politik och skuldbeläggande än vetenskap. I stället för att söka svar på vetenskapliga frågeställningar om det ogripbara och kaotiska klimatet klamrar man sig fast vid koldioxidhypotesen och extrapolerar den globala klimatutvecklingen med hjälp av datormodeller som visar mer och mer fel i jämförelse med observerad verklighet. Man behöver inte vara klimatexpert för att konstatera att det inte stämmer. Man kan också fråga sig varför inte IPCC i självrannsakelse börjar fundera över detta. Politiseringen av vetenskapen är på sikt ödeläggande för det kreativa tänkandet.
Eftersom datorsimuleringarna hittills inte visat någon överensstämmelse med verkliga observationer måste IPCC:s framtidsprojiceringar mera ses som tro och gissningar än vetande. Det som refereras i media och i den politiska retoriken ger helt enkelt ett falskt intryck av tillförlitlighet. Jag uppmanar media till mer objektiv granskning av klimatrapporterna.