Internationella organdonationsdagen
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den verksamhet för vilken organdonation är en förutsättning, organtransplantation, har ett högt internationellt anseende. När det gäller den svenska sjukvårdens förmåga att ta om hand organ från avlidna människor är förhållandet det omvända. Jämfört med de länder som lyckats bäst går mer än varannan donationsoperation i vårt land om intet. Antalet förlorade organ är därigenom mångdubbelt större. I vårt län är läget ännu dystrare. Här går uppskattningsvis fyra av fem möjliga donationsoperationer förlorade.
Åtskillig möda har lagts ned i syfte att reda ut orsakerna till det svenska misslyckandet för att på så sätt kunna förbättra resultatet. En nationell kampanj (livsviktigt) har genomförts med målsättningen att förändra människors attityd och uppmuntra anmälan till det så kallade donationsregistret. Ett nationellt råd knutet till Socialstyrelsen har bildats.
Ansträngningarna har så här långt i stort sett varit förgäves. Sverige behåller bottenplatsen i Europa, Norrbotten samma bottenplats nationellt.
Det finns en nationell diskussion när det gäller sjukvårdsorganisationens betydelse för misslyckandet. Den tar ännu framför allt fasta på attityder och etiska ställningstaganden kring vården av de patienter som utgör huvudandelen av möjliga organdonatorer. De med livshotande akut sjukdom i eller runt hjärnan. Den diskussionen har ännu vare sig lett till konkreta organisatoriska förändringar eller tydligt förändrade attityder. Fortfarande är det sannolikt alldeles för vanligt att sjukvården avstår att vårda patienter med akuta katastrofer innanför skallbenet på ett sätt som tillvaratar möjligheten till organdonation.
Ett annat förhållande som mig veterligt ännu knappast diskuterats alls är de organisationsförändringar delar av svensk sjukvård, inte minst i Norrbotten genomfört och vilka konsekvenser det inneburit. I Norrbotten har vi, inspirerade av framför allt Västra Götaland, Skåne och Östergötland lagt ner den akuta kirurgin vid tre sjukhus som tillsammans ansvarar för sjukvården till fyrtio procent av länets befolkning. Den akuta medicinska sjukvården fortsätter som förut vilket innebär att upp till fyra av tio patienter i vårt län som avlider på ett sätt som kunde ha gjort organdonation möjlig, gör det vid ett sjukhus utan tillgång till operationsavdelning. Den enda möjligheten till organdonation är i det läget att transportera en död patient till annat sjukhus eller beordra ut operationspersonal helt utanför den befintliga organisationen.
Förutsättningarna för vårt län att kravla sig upp ur donationsstatistikens bottenträsk är således usla.
Skall det över huvud bli möjligt måste det starta med en förutsättningslös politisk diskussion. Låt oss då se vilket eller vilka partier som besitter det politiska modet. Folkpartiet kanske?
Jag var fram till mitt avskedande i februari detta år för organdonation ansvarig läkare vid Piteå älvdals sjukhus. Befattningen är sedan dess, i strid mot gällande författning, vakant.