Inför lagen ska vi alla vara lika. Vi ska alla betala skatt till stat och kommun. Men vad är det egentligen som vi får tillbaka för våra skattepengar. När det gäller detta borde vi alla som bor i Sverige, oavsett var vi bor, ha samma förutsättningar. Men så är det inte!
Vi kan exemplifiera med två ganska likartade företag som driver varsitt hotell och vill utvidga sin verksamhet. Allt pekar på att det finns goda förutsättningar att det skulle fungera mycket bra för båda företagen. De kan uppvisa samma siffror och förväntas få samma resultat i framtiden. Kostnaden för bygget beräknas också till samma kostnad. Det ena företaget får avslag på sin låneansökan medan det andra får lånet beviljat. Nu kan man ju undra varför det blev så här. Jo det är nämligen så att det ena företaget finns på landsbygden och det andra i tätorten. Här kommer det som är grundläggande för de olika förutsättningarna: byggkostnaden är större än värdet på byggnationen som ska ske på landsbygden. Det vill säga att banken inte får någon garanti för sitt utlägg och därför vill de inte satsa sina pengar på hotellet på landsbygden.
Då det gäller statliga garantier kan sådana bara lämnas till byggen av bostäder och inte för hotell, kontor och industrilokaler. På en del ställen har kommuner gått in och subventionerat kostnaderna för företag på grund av att man behöver de jobb som skapas. Men detta är egentligen inte lagligt. Det finns många entreprenörer på landsbygden som vill mycket men som väljer att låta bli på grund av svårigheterna att få låna pengar till satsningar.
Var finns garantierna och det riskvilliga kapitalet som gör det möjligt för landsbygden att utvecklas? Som det ser ut i dag verkar det som om staten och bankerna inte alls tror på den marknaden och då finns ingen chans att hela Sverige ska leva.