Ida och plan för äldreomsorgen i Arvidsjaur
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En åklagare i Malmö uttalar sig om vilka hjärtlösa byråkrater till tjänstemän som finns i Arvidsjaur. Socialnämndens ordförande säger sig inte kunna uttala sig om Idas fall. Det är handläggarens ansvar. Tänk vad gubbarna kan döma, vare sig dom är politiskt tillsatta eller jobbar inom domstolsväsendet.
Att de särskilda boendena inte räcker till för att ta hand om de äldre är inte tjänstemännens fel. Inte heller rår vårdbiträden och andra som jobbar ute i själva vården för det. Dom gör vad dom kan och kanske litet till. Det är dom som möter dom gamla och deras anhöriga, Det är dom som säger nej, men dom kan inte bygga nya boenden. Dom ansvariga är politikerna.
Arvidsjaurs kommun har en plan för äldreomsorgen för perioden 2006-2010. Den antogs enhälligt av socialnämnden den 30 augusti 2005. Denna plan och kommunens budget är det styrdokument, som tjänstemännen har att rätta sig efter. Där framgår klart vad som gäller. Det finns inte fler boenden, det finns inte mer pengar. Vad personalen tänker och känner och hur dom mår spelar ingen roll.
Vad står det då i kommunens äldreomsorgsplan? Här är några citat:
"Hemtjänstens målsättning har under många år varit att de äldre ska få vård i sitt eget hem. … Ur kostnadssynpunkt är det avsevärt lägre pris för hemtjänst än i särskilt boende." Det är tydligt att det är priset som styr inte de äldres behov.
"Genom omfördelning tillskapas ytterligare platser från det särskilda boendet till korttidsvård. … För det särskilda boendet föreslår vi en minskning av antalet platser. … Kvarboendeprincipen bör tillämpas. Alla tillgängliga boenden måste i första hand användas för de mest vårdkrävande". Ida Sällström tillhör inte gruppen särskilt vårdkrävande. Hon är inte ensam. Det finns fler än hon som vill komma till särskilt boende utan att vara dementa eller helt oförmögna. Det är inte bara i Arvidsjaur som gamla ska klara sig i sitt egna hem. Det är likadant över hela landet. Den utestängda gruppen finns inte i någon statistik. Ingen kan säga hur många dom är. Ida har gett dom ett ansikte.
Socialnämndens ordförande Henning Åhman säger i intervju i Nordnytt att Ida nog kommer att få ett boende så småningom. Hur stämmer det med den plan som antagits under hans ledning? "…bör man mot slutet av planeringsperioden (2006-2010) ta ställning till att tillskapa fler enrumslägenheter på Ringelsta. … Då varje boendeplats är mycket kostnadkrävande ur personell synpunkt bör inte en sådan omstrukturening innebära fler platser i särskilt boende.
Blir en ombyggnad aktuell måste något av de mindre boendena läggas ner." Vet inte Henning Åhman vad som står i planen. Hur kan han lova att Ida ska få ett boende så småningom? Vem är det som i så fall blir utan? Hur ska Ida och andra i hennes situation kunna få tillgång till en plats när antalet boenden minskar och antalet äldre ökar? Jag har aldrig varit bra på matematik så jag får det inte att gå ihop.
Jag påstår inte att dom förtroendevalda som antagit den här planen är hjärtlösa. Jag vet vad det är att brottas med budget, otillräckliga resurser, underskott, skattehöjningar och människors behov. Men jag önskar att politikerna kunde stå för sina beslut och inte skylla på andra.
Kanske är det så att den som accepterar ett sådant uppdrag måste vara litet hjärtlös, likgiltig eller ha förmåga att blunda för att orka med. Det som värderas är ju att budgeten hålls. Vi vill inte betala skatt, men vi kräver vård och omsorg. För att vinna valet måste partierna lova att det ska synas i vår plånbok vem som regerar.
Nu lovar den borgerliga regeringen att vi över en viss ålder ska få rätt till särskilt boende. Vi får se hur det blir. Hittills vet vi att skattesänkning går först.
Vad jag vet är att om några år är det min tur att stå i Idas situation. Det gör mig rädd.