Vart är Sverige i dag egentligen på väg? Vår krigsmakt har inte längre till uppgift att försvara våra gränser utan är tillyxad för att göra nykoloniala legojobb åt den enda supermakten många hundratals mil utanför våra gränser. Utanför våra gränser stiftas i dag också allt fler av våra lagar. Mycket annat har också ”utlokaliserats”. Skolan till exempel som marknadskrafterna fått ta över och som inte längre kan försörja landet med den kompetens som behövs. Man tänker väl att den kan vi importera. Och påpassligt nog har då också invandringsfrågan utlokaliserats. I den mening att den lyfts ut från det traditionella politiska livets intressekonflikter och placerats i en ny värld i vilken det bara finns gott och ont, goda människor och onda. Och där de goda är de som är för fri invandring medan de onda är de som är mot samma sak.
Hela det politiska etablissemanget tycks i dag vägledas av föreställningen eller - om man så vill - övertygelsen att den förkättrade territorialstaten är på väg ut och att den gränslösa världens tid står för dörren. Trots att lika lite talar för det som för att den lika förkättrade kapitalismen och dess motsättningar är det. På väg ut alltså. Och att kapitalismen sedan är gränslös är inte något argument för att det territoriellt uppdelade statssamfundet har sett sina bästa dagar. För gränslös har kapitalismen alltid varit
Att agera som om man levde i en tid som inte föreligger håller inte i längden. Förr eller senare straffar det sig. Sedan må man haft hur goda avsikter som helst. Därom vittnar historien. I dag vet vi att 1900-talets experimenterande med kapitalismen var en återvändsgränd. Men hur står det till med medvetenheten i dag om att det aktuella experimenterandet med territorialstaten och misstron mot allt vad statsgränser heter också det är en återvändsgränd.
Ja, inte särskilt bra, om man skall döma efter det ointresse som Göran Adamson, sociolog på Malmö högskola, har fått erfara, när han i en ny bok gör upp med multikulturalismen, vår nya multietniska statsideologi. Boken heter ”Svensk mångfaldspolitik. En kritik från vänster” och i den ser han denna nya ideologi som ett attentat mot det moderna Sverige. Ja, hela upplysningsprojektet. Och han kallar den för en trojansk häst placerad mitt ibland oss. Och med tanke på just det näst intill obefintliga intresset för hans bok skulle man kanske också kunna kalla denna ideologi för elefanten i rummet. Den finns där men ingen vill tala om den.
En av författarens teser är att multikulturalismen och högerpopulismen med Sverigedemokraterna som ledande företrädare hänger ihop som ler och långhalm. Båda klassificerar i etniska termer i stället för i de traditionella politisk-ekonomiska kategorierna. Eller – för den delen – de professionella. Främmande för båda är också föreställningen om ett slags kulturernas jämlikhet Och den enda skillnaden mellan dem är att medan högerpopulismen sätter den egna etniciteten framför alla andra så gör multikulturalismen tvärtom.
Mot denna bakgrund är det svårt att inte hålla med Göran Adamson när han säger att multikulturalismen och högerpopulismen föder och göder varandra. Med en fiende som multikulturalismen behöver högerpopulismen inga vänner och med en fiende som högerpopulismen behöver inte heller multikulturalismen några vänner. Särskilt intressant i boken är framställningen av hur den här nya statsideologin växt fram. För här blommar verkligen etnomystiken. Och den som inte tidigare oroat sig för hur det skall bli med Sverige framöver, gör det garanterat när han/hon tagit del av den berättelsen. Tala om mörker!