Hur blev vi inte neutrala?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I EU-omröstningen för femton år sedan var en röst på denna europeiska union uttryckligen också en röst för bibehållen neutralitet. Och sedan dess har svenska folket inte mer tillfrågats i denna sak.
Men när Sten Tolgfors här på debattsidan i Piteå-Tidningen den 26 februari tar till orda i frågan gör han det precis på det sätt som en typisk europeisk imperieförespråkare från slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet skulle ha gjort det. Det är den vite mannens börda ("Svenska soldater behövs i Afghanistan") och anglosaxisk jingoism ("Support our soldiers") för hela slanten.
Nu får Sten Tolgfors gärna för mig kalla vår 200 år gamla neutralitetspolitiska linje för nationalistisk och egoistisk. Det är ju inte konstigare än att han uppfattar den nykolonialism han själv förordar som något slags oegennyttig internationalism. Ord skall man inte bråka om. Så gammal är dock denna vår ambition att hålla oss utanför krig, att den åtminstone de senaste hundra åren såväl i vårt eget land som utanför dess gränser allmänt betraktats som en del av den svenska identiteten. "Neutrala Sverige" har blivit ett begrepp.
Om det sedan i dag verkligen hade varit som det var på 1800-talet - den europeiska imperialismens glansdagar - så hade jag väl i och för sig kunnat förstå försvarsministern. Då kunde ändå det slags krig i tredje världen, som vi säger i dag och som det pågående kriget i Afghanistan är ett exempel på, fortfarande vinnas.
När det speciellt gäller Afghanistan och dess europeisering gick det visserligen inte så bra med den ens under denna tid - britterna gjorde två helt misslyckade försök - men det är en annan historia. Det centrala är att det i dag inte är som det var på 1800-talet. De betingelser för lyckosamma kolonialkrig som då trots allt förelåg, de betingelserna föreligger inte längre.
1800-talets brittiska världsdominans - ekonomiskt och geopolitiskt - är numera ett minne blott och 1900-talets motsvarande amerikanska blir det ju i dag i allt snabbare takt bara mindre och mindre av för varje år som går. Eller som det uttrycktes i samband med klimatmötet i Köpenhamn nyss. Alltså att detta var det sista stora möte som en amerikansk president kunde komma för sent till.
Och frågan som måste ställas blir därför: Tror verkligen vår försvarsminister att världen fortfarande ser ut som den gjorde på 1800-talet? Eller är det bara så enkelt, att han inte har någon självbevarelsedrift? Men min inledande fråga finns förstås också kvar. Så sent som vid EU-omröstningen för femton år sedan sa alltså svenska folket ja till bibehållen neutralitet. Och sedan dess har vi inte blivit tillfrågade någon mer gång i denna sak. Hur kan då Sten Tolgfors i dag ändå säga att vår tvåhundraåriga fredslinje inte längre gäller. Utan att det är hans krigslinje som gör det. Är det någon militärkupp jag missat?