Många av oss vill gärna tro att den välfärd vi har - de jobb, den bostad och den utbildning vi får tillgång till fördelas efter något sånär rättvisa principer. Vi inbillar oss ofta att det är kompetens och meriter som avgör vem som får jobbet, att den som stått längst i bostadskö får tillgång till hyresrätten och att den som är näst på tur i kön är den som kommer in på krogen. Vi vill gärna tro att undantag från dessa principer endast sker i form av slumpmässiga misstag som drabbar alla grupper lika mycket.
Verkligheten är mycket mer besvärande än så. När en svenskfödd söker arbete är det meriterande att ha arbetat utomlands i ett år. Men när en somalier med kunskaper i flera språk, mångårig internationell erfarenhet och goda akademiska meriter söker jobb; då är det plötsligt en nackdel att denne person inte har erfarenhet av att ha gått i ett svenskt gymnasium. Det kan se ut som en enskild olycklig bedömning, men när vi ser till hela vårt samhälle är det tydligt att personer med invandrarbakgrunds-erfarenheter och kompetenser nedvärderas jämfört med den svenskfödde ljushyades.
De framsteg som har gjorts i kampen för kvinnors rättigheter har till stor del åstadkommits tack vare ett erkännande av den diskriminering som pågår, kombinerat med en lagstiftning som tillåter aktiva åtgärder. Nu har våra förtroendevalda en historisk chans att understryka att det finns en diskriminerande etnisk maktordning i Sverige, likväl som en könsmaktsordning. Och för att bryta denna maktordning behövs det verktyg för att motverka den existerande positiva särbehandling av "svenskar" som länge har accepterats och gjorts till norm.
Aktiva åtgärder behövs för att bryta den etniska diskrimineringen. Därför måste positiv särbehandling bli tillåtet.