Har vi en kris inom psykiatrin?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Psykiatrireformen infördes 1995. Uppföljning av reformen har därefter skett under olika tidsperioder. Fortfarande finner vi att det finns stora brister. Det mest positiva som har skett efter psykiatrireformen är införandet av personliga ombud.
Ifrån IFS sida tycker vi att det saknas en långsiktig strategi för att förbättra situationen för personer med psykiska besvär.
Ibland framhålls brukar och anhörigsituationen i retoriken, men i praktiken visar kommunerna/landstingen/staten i direktiv/riktlinjer och medelstillgången att gruppen är ganska så ointressant.
Ibland så upplever jag att vi har förpassats till åskådarplats. Som enskilda personer skyfflas mellan vårdgivarna så skyfflas också psykiatrifrågorna hit och dit mellan kommuner och landsting.
Problemet är inte bara en vårdfråga utan faktiskt också ett samhällsproblem. Psykisk ohälsa är något som alla berörs av!
Till den bilden hör också beroendeproblematik, social utslagning och kriminalitet, samt den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa. Människor tar sina liv. Jag tycker ibland att vi har ett splittrat välfärdssystem/resursbrist hos de som ska försöka stötta människor till psykisk hälsa. Ibland upplever jag att de som själva har drabbats av psykisk ohälsa och anhöriga som får stå för hopp och optimism.
Vi/jag vet att många människor med svåra psykiska sjukdomar kan återhämta sig.
Vi måste skapa ett arbetssätt som främjar personlig utveckling och självständighet.
2003 tillsatte regeringen den så kallade Miltonutredningen. Sedan Milton skapat sig en bild av bristerna inom psykiatrin fastslog han att det skulle behövas cirka sju miljarder under cirka åtta år till ett långsiktigt förändringsarbete.
Hittills har Milton inte fått något större gehör hos beslutsfattarna. Den satsning som görs innebär att kommuner och landsting under 2005-2006 tilldelas 700 miljoner för bland annat kompetensutveckling och bättre samverkan. Tidsplanen är hårt pressad och man måste faktiskt ifrågasätta projektets seriositet. Cirka 10 miljoner satsas på Norrbottens kommuner. Piteå älvdal får av dessa cirka 3 miljoner. Miltonprojektet ska avslutas 1 november 2006.
I stället för att avveckla psykiatrisamordningsarbetet borde mera statliga pengar avsättas och med en längre framförhållning. Psykiatrisamordningen kan upphöra först när vård, stöd och service fungerar tillfredställande.
Vägen dit verkar vara lång!