Har Stig-Björn Ljunggren tappar balansen?

Piteå2006-10-20 00:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För många läsare av Piteå-Tidningen var nog Stig-Björn Ljunggrens angrepp på mig den 18 oktober ganska obegripligt. De flesta norrbottningar läser väl inte DN dagligdags (det gör vi inte i Skåne heller!), och kunde ju inte veta vad jag egentligen skrivit som var så anstötligt att det fick Ljunggren att häva ur sig förklenande tirader om "vänsterparoller från avgrunden" och "glatt vänsterviftande med blodröda fanor".



Jag drev två teser i min artikel. Den första var att en högervridning av socialdemokratin skulle bädda för Sverigedemokraterna. Om inte socialdemokraterna längre ska företräda arbetarväljarna och de sämst ställda - vem kommer då att försöka göra det? Sd har systematiskt arbetat med att försöka ta sig in i arbetarleden, och på många håll har de lyckats.

Det syns mycket tydligt i södra Sverige, där jag är verksam. Sverigedemokraterna har gått fram i områden där socialdemokratin traditionellt är stark. Det vore därför förödande om nu socialdemokratin skulle sända signalen att vi inte bryr oss om de sämst ställda. Sverigedemokraterna kommer att exploatera i en sådan situation, efter bland annat engelsk förebild. När Tony Blair gjorde om labourpartiet till "New Labour", växte det nationalistiska partiet British National Party i arbetarleden.  



Den andra tesen var att vi förlorade både arbetare och tjänstemän på att vi inte presterade tillräckligt bra när det gällde att få ner arbetslösheten. Om vi fått gå till val med en öppen arbetslöshet på 3-3,5 procent, så hade vi kunnat promenera genom valrörelsen. Där tror jag de avgörande misstagen gjordes redan 2003-2004, när arbetslösheten tilläts stiga till nästan 6 procent. Först under 2005 lades politiken om, och så fick vi också en mycket god utveckling på arbetsmarknanden 2006. Men då var det för sent. Vi hade redan öppnat oss för kritik från höger, och de kunde ta initiativet i arbetslöshetsfrågan.

Så föreslog jag en väg för socialdemokratin i opposition, där vi skulle fokusera på jämlikhetsfrågorna. Det som kommer att hända under de kommande åren är ju att klyftorna mellan fattiga och rika kommer att växa mycket kraftigt. Vi har ju redan sett hur målmedvetet borgerligheten nu går in för ett systemskifte. De som redan har ska få mer, de som har det svårast ska pressas hårdare. Men varken arbetare eller tjänstemän vill leva i ett land där en del lever i överflöd medan andra får bo i portuppgångar. Därför ska socialdemokratin under kommande år vara en stark röst i riksdagen för jämlikhet. Så kan man samla de breda löntagargrupperna igen kring ett progressivt budskap.



Det var väl inte så farligt? Men det var tydligen tillräckligt för att Stig-Björn Ljunggren skulle gå upp i limningen, och dessutom vädra ett illa dolt förakt för dem som har det svårt. När vi under valrörelsen försvarade grundläggande trygghetssystem som a-kassan, sjukförsäkringen och utslitna människors förtidspension, heter det med Ljunggrens språkbruk att vi "talade oss varma för bidragstagarna" - och därför förlorade valet! Hur ska det tolkas? Önskar Ljunggren att socialdemokratin överger den generella välfärdspolitiken, eftersom vi tydligen inte får försvara den när den angrips?

Stig-Björn Ljunggren rider högt i den offentliga debatten på att vara en fristående socialdemokratisk debattör. Det "fristående" förstår jag. Men det blir allt svårare att spåra något socialdemokratiskt i hans texter.



Läs mer om