Gör inte samma misstag i Afghanistan
Sverige har ett humanitärt och socialt uppdrag i Afghanistan men är militärt underställt Nato, skriver Karl-Yngve Åkerström i sin debattartikel.
Foto: Torbjörn F Gustafsson/InfoS/Försvarsmakten
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den ordinationen har i olika varianter prövats i området vid många tillfällen under flera tusen år av såväl utländska erövrare som inhemska krigsherrar. Ingen har ändå i längden lyckats styra och kontrollera detta landområde, befolkat av olika etniska grupper och med ett klimat och en natur som lägger hinder i vägen för transporter och annan kommunikation.
Analfabetismen är utbredd och kännedomen beträffande omvärlden sträcker sig för många inte längre än det man kan se. Lojaliteten gäller i första hand den egna klanen i närområdet och den som skyddar dem mot yttre fiender. Allianser och motallianser, löften och svek går som en röd tråd genom historien.
I modern tid har engelsmän och ryssar konkurrerat om inflytandet över genomfartsvägarna till oljefyndigheter och andra naturtillgångar. Lokala hövdingar har skickligt spelat ut dem mot varandra. Nu är det amerikanerna som står i tur och andra med dem förbundna som förväntas kratsa kastanjerna ur elden, bland annat Sverige.
Det är inte enbart terräng, etnicitet och traditioner som lägger hinder i vägen. Området är världens största producent av heroin, vilket finansierar vapen och leder till väpnade konflikter i stor skala. Centralmakten har mest fått nöja sig med att kontrollera stödjepunkter och eskortera transporter. Nattetid härskar andra. Det märkte inte minst Sovjet.
En mera realistisk bild ges i Dagens Nyheter den 9 augusti av tillträdande brittiske arméchefen generalen sir David Richards i en intervju i the Times. Britterna spås ha soldater i Afghanistan uppemot 40 år. Den svåra processen med att skapa en fungerande statsbildning kommer att ta så länge. Bara sedan 2001 har britterna förlorat 195 och även Danmark och Finland drabbas av förluster. Detta har fått rekryteringen till tjänst i Afghanistan att gå ned kraftigt i Finland. Det är bara en tidsfråga innan motsvarande drabbar Sverige.
Sverige har ett humanitärt och socialt uppdrag i Afghanistan men är militärt underställt Nato. Hur ska en befolkning som till stor del saknar kunskap om olika väst-europeiska länder kunna skilja grupperingar, som dessutom har snarlika uniformer och fordon? Vem är i deras ögon vän och vem är fiende?
När en svensk trupp kommer till området underställd USA får den ju också vara med och bära hundhuvudet för västländernas svek mot araberna enligt Balfourdeklarationen. USA:s proisraeliska hållning har tacksamt utnyttjats av muslimska fundamentalister i ett bälte från Medelhavet till Sydostasien och resulterar i terrordåd. I
deras ögon blir svensk trupp under Natobefäl i ett muslimskt land automatiskt fiender.
Det måste vara ganska svårt att begripa hur den som ena dagen kommer med förnödenheter och vård nästa skjuter skarpt - om än i självförsvar. Det går inte ihop och den naturliga lösningen på denna perceptuella och emotionella konflikt är att bunta ihop alla i kategorin otrogna inkräktare. Mera soldater och militära fordon skyddar visserligen personalen men förstärker bilden av krigföring. Det blir samma onda
cirkel som i Vietnam.
Där var det huvudsakligen unga män ur fattiga färgade familjer som offrades. Tusentals överlevande blev märkta för resten av livet i form av posttraumatisk stress och många suiciderade eller blev drogmissbrukare. Nu rapporteras återigen motsvarande hos amerikanska soldater som tjänstgjort i Irak. De betingelser som skapade detta råder även i Afghanistan. Svenska soldater kommer också att drabbas. Jag känner exempel från tidigare krig.
Vi har en lång och hedersam tradition av internationellt bistånd och även militärt samarbete med våra grannar i Västeuropa, om än inte alltid helt öppet. Den hoppas jag fortsätter men utifrån tydliga parlamentariska beslut. Däremot är jag kritisk till hur Sverige låtit sig bindas upp i en ökande och gränslös internationell väpnad insats långt borta och som kan räcka fyrtio år framåt. Det är som att ständigt ösa en båt i stället för att laga den. I stället krävs att USA ändrar den proisraeliska politik som utgör grunden för konflikterna i området. Det är inte Sveriges ansvar att städa upp efter misstagen i amerikansk utrikespolitik.