På moderaternas partistämma i Norrköping i helgen vill Moderata ungdomsförbundet, MUF, driva igenom en rejäl omorganisering av Arbetsförmedlingen och införa en jobbpeng. Det är ett utmärkt förslag. Det är dock viktigt att förtydliga att Arbetsförmedlingen redan i dag använder sig av ett stort utbud av kompletterande aktörer som stödjer arbetslösa. Regeringen har på ett förtjänstfullt sätt öppnat upp för denna möjlighet. Utnämningen av en ny arbetsmarknadsminister med forskningsbakgrund är också lovande.
En uppenbar brist är dock att Arbetsförmedlingen inte haft förmågan att följa upp och kvalitetssäkra externt upphandlade aktörer. Detta i kombination med svag ledning och styrning har inneburit att regeringens befintliga reformering av Arbetsförmedlingen inte riktigt har gått som det var tänkt. Om man nu ersätter Arbetsförmedlingens upphandling av kompletterande aktörer med en individbaserad arbetslöshetspeng enligt MUF:s förslag löser vi delvis detta problem. Det gynnar de arbetssökande, skattebetalarna och oss arbetsförmedlare som får en möjlighet att visa vad vi kan.
Arbetsförmedlingen och de 220 arbetsförmedlingskontoren är grundbulten i den arbetsmarknadspolitiska infrastrukturen i vårt land. Myndigheten fyller en viktig funktion i den sammanhållna arbetsmarknadspolitiken och kommer att göra så även framöver. Jag gör dock bedömningen att 40 procent av vår arbetstid går till saker som inte gynnar de arbetslösas väg mot ett arbete. Även om man rekryterar en ny ledning med kompetens att säkerställa fungerande administrativa processer kommer den inte att kunna lösa problemen. Ökad konkurrensutsättning och extern påtryckning är enda sättet att få bukt med denna omfattande byråkrati som vi arbetsförmedlare och chefer på arbetsförmedlingskontoren dagligen kämpar mot.
Jag har svårt att se vad alternativet till MUF:s förslag är och tycker mig känna igen oppositionens förslag om ”garanterade” anställningar i den offentliga sektorn. Denna möjlighet fanns att tillgå våren 2006 när jag började som arbetsförmedlare och hade då benämningen” Plus jobb ”.
Vi fick instruktioner från dåvarande S-regeringen om att vi skulle pumpa ut arbetslösa i dessa ” Plus jobb ” i den offentliga sektorn för att få ner arbetslösheten inför valet. För att klara detta resursmässigt fick vi order om att inte ge långtidsarbetslösa det fördjupade stöd som de behövde utan i stället ge dem 300 nya a-kassadagar. I dag, sju år senare, träffar jag dessa individer i Fas 3. Som tur är har de numera möjlighet till omfattande anställningsstöd och arbetsmarknadsutbildningar.
Ökad konkurrensutsättning och extern påtryckning är enda sättet att få bukt med den omfattande byråkrati som vi arbetsförmedlare dagligen kämpar mot. Jag och många av mina kollegor på landets arbetsförmedlingar längtar efter att få använda vår kompetens fullt ut. Ge oss den möjligheten!