"Det som såg så bra ut, hur kunde det sluta så illa" skulle kunna vara undertiteln på den nya bok som Wilhelm Agrell, specialist på svensk försvars- och säkerhetspolitik och sedan 2006 också professor vid Lunds universitet, kommit med i dagarna. "Ett krig här och nu" heter den och det krig som åsyftas är NATO/ISAF-kriget i Afghanistan.
Carl Bildt har kommenterat Agrells bok. Och han påpekar att det finns åtminstone en sak som inte har förändrats över tid. Och det är att ISAF ända från början haft ett krigande mandat. Och det förnekar ju inte Wilhelm Agrell. Vad han däremot säger är att när vi kom till Afghanistan så fanns det där inte något väpnat motstånd att kriga mot. Medan det i dag - drygt 11 år senare - finns ett sådant motstånd nästan över allt i hela landet. Som NATO inte klarar av att slå ned. Och det kan ju Carl Bildt knappast förneka.
Men hur kunde vi då överhuvudtaget bli inblandade i detta utsiktslösa krig. Ja, om det skrev Wilhelm Agrell redan 2010 i sin bok "Fredens illusioner". Under hela 1900-talet och under större delen av 1800-talet hade vi en krigsmakt vars ändamål var att den inte skulle behöva användas. Men i dag har vi faktiskt en krigsmakt vars ändamål tvärtom just är att den skall användas. Och det är detta systembyte, de olika stegen i det skiftet, som "Fredens illusioner " handlar om. Och vårt deltagande kriget i Afghanistan är sedan bara den första användningen av denna nya offensiva, svenska krigsmakt. Och nu väntar vi på nästa.
För en krigsmakt som skall användas ständigt, "här och nu", och är interoperabel med den ena eller andra stormaktsalliansens offensiva krigsmakter, som generallöjtnant Carl Björeman formulerat det, finns det ju alltid "ett krig här och nu". Pågående. Eller runt hörnet. Så när (S)-ledningen inför den stundande socialdemokratiska partikongressen nu öppnar för ett svenskt deltagande i en NATO-intervention i det pågående inbördeskriget i Syrien - och det även om det inte finns något FN-mandat - är det alltså sett utifrån den krigsmakt vi i dag har helt logiskt.
Misslyckandet i Afghanistan kommer därför inte heller automatiskt att ge oss tillbaka den defensiva krigsmakt, som tjänat oss så väl, som det för bara tjugo år sedan fortfarande hette i högtidliga sammanhang. Den hade ju levt upp till sitt syfte. Vi hade under den långa tid vi haft den aldrig behövt använda den.
Så varför övergav vi då detta system? Ja, man kan nog tryggt säga att det går tillbaka på det faktum, att det var amerikanarna som vann Kalla kriget. Den segern öppnade inte bara ett fönster för amerikanarna utan också ett för oss. Utan risk för att dras in i någon storbrand kunde vi nu gänga ihop oss med våra ideologiska fränder "over there" och delta i deras krig. Det var ju många som länge velat göra det. Och nu när vi kunde göra det riskfritt föll resten för det.
Men om nu detta amerikanska fönster stängs? Ja, kan det inte till och med redan vara det? Stängt alltså. Visst är det till exempel lite märkligt med den amerikanska försiktigheten i dag när det gäller just Syrien. Minns sturskheten för bara tio år sedan. När det gällde Irak. Och det är ju som gamle Hegel sa, att vishetens uggla lyfter först i skymningen. Först i efterhand vet vi när det ena eller det andra har inträffat.
Nåja, den diskussionen kan vi kanske låta vara just nu, men vi kommer inte ifrån att hela det aktuella systemskiftet vilar på tron att detta amerikanska fönster aldrig kommer att stängas. Och det är den tron som Wilhelm Agrell kallar "fredens illusioner".