För några år sedan, 2010, gav Henning Mankells förlag Leopard ut boken ”När bojorna brast. Tredje världens segrar och nederlag”. Det var en översättning från engelskans ”The Darker Nations. A peoples History of the Third World” (2007). I år har samme författare, den indiske historikern Vijay Prashad, följt upp denna bok med ”The Poorer Nations. A Possible History of the Global South”.
Tillsammans täcker de här två böckerna tiden från andra världskrigets slut fram till i dag med 1970- och 1980-talen som en slags mellanperiod och de båda böckerna går här också omlott. Kalla kriget är väl det första vi här på det norra halvklotet tänker på, när det gäller de tidigare decennierna i det här tidsspannet. Sett från söder blir samma decennier den stora avkoloniseringens tid. Tre världar alltså. USA med sitt NATO-block som den första. Sovjetunionen med sitt Warszawapakts-block som den andra. Och den postkoloniala världen som den tredje.
1955, 1961 och 1964 är tre milstolpar i denna den tredje världens historia. I Bandung i Indonesien samlades 1955 ett trettiotal stater till den första postkoloniala konferensen och enades om fem principer för en fredlig samlevnad. 1961 bildades den alliansfria rörelsen NAM (Non-Alignement Movement) och 1964 organiserade sig denna i FN som G77. Man var då 77 stater i den gruppen.
1970-talet kan sedan beskrivas som denna rörelses stora tid. Men det var också då som den rika världen satte ned foten. USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Japan plus Italien och Kanada bildade 1975 G7 och förklarade att några större välfärdsöverföringar från den rika världen i norr till den fattiga i söder kunde det framöver inte bli tal om. Från och med nu var det privatiseringar och avregleringar som gällde eller ”Washington Consensus” som detta runt om i världen gemenligen har kodats sedan slutet av 1980-talet.
Så inleddes dennyliberala tid, som vi sedan dess levt i. Ingen Nord-Syd dialog längre alltså. Och om den fattiga världen ville hänga med in i denna nya tid, så fick den skaffa sig egna draglok. Men vilka skulle dessa i så fall vara? Ja, den frågan har Syd nu brottats med i över ett kvarts sekel. Flera ansatser har gjorts. 1989 bildades G15 tänkt som ett G7-Syd. 2003 gick Indien och Brasilien och Sydafrika samman i IBSA och 2009 bildade Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika BRICS, som dessutom snart kan komma att skrivas BRIIICS. Indonesien och Iran finns i väntrummet.
De flesta har hört talas om ”det kommunistiska manifestet” som Karl Marx skrev tillsammans med Friedrich Engels 1847. Inte så många har läst samma manifest, men de som gjort det har noterat att Marx redan i detta ungdomsverk driver tesen att det kapitalistiska produktionssättet kommer att erövra hela världen. Att ta till sig det eller att gå under. Det är alternativen. Detta var då, för snart två hundra år sedan, en i högsta grad våghalsig tes. Det enda land i världen som då i någon större utsträckning präglades av detta produktionssätt med sin definierande motsättning mellan lönarbete och kapital, var ju England.
I dag är situationen en annan. Skulle till exempel inte hela världens ekonomiska historia under de tvåhundra senaste åren kunna skrivas, som ett antal olika vägar in i detta produktionssätt. Under 1800-talet alltså först den engelska. Sedan den franska och tyska och den amerikanska och japanska och exempelvis också vår egen. Och så på 1900-talet såväl den ryska som den kinesiska.
Och i dag? Ja, i ”The Poorer Nations. A Possible History of the Global South” ser Vijay Prashad en möjlighet för det fattiga Syd eller ”The Global South”, som Prashad formulerar det, att integreras i samma produktionssätt – i den mening som vi i Sverige länge varit det – och detta med BRICS-länderna med Kina i spetsen som sina lokomotiv .
Nu är ju scenarier just bara scenarier men om Vijay Prashads ”möjliga historia” materialiseras, så borde vi ändå kunna säga att cirkeln är sluten. Det sista kapitlet i den kapitalistiska världserövring som Marx 1847/1848 såg framför sig skulle då vara skrivet.