Framgångsrecept värt att pröva
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
1. Hålla tider.
2. Alltid göra sitt yttersta.
3. Disciplin.
4. Ställa lika krav på sig själv som på omgivningen.
5. Ödmjukhet och förmåga att ta kritik.
6. Alltid beredd inför träningar och matcher.
7. Kollektivet viktigare än egot.
8. Sköta kost och sömn.
9. Hålla rent kring sig och personlig hygien.
10. Representant för föreningen oavsett sammanhang.
I Harlemskolan hade tolv icke-förhandlingsbara regler införts. Två av dessa handlade om skoluniformer och legitimationstvång, men de övriga tio är förvånansvärt lika de som man i ishockeyföreningen byggde en framgångsrik verksamhet på. Monroes regler i korthet handlar om:
1. Kom i tid.
2. Ytterkläder i skolans garderob.
3. Snabb förflyttning mellan klassrummen och börja arbeta direkt du kommit in.
4. Var förberedd att arbeta varje dag.
5. Gör hemläxa varje kväll.
6. Ät endast i cafeterian - tuggummi och godis är förbjudet även i cafeterian.
7. Ta inte med radio, freestyle etcetera till skolan.
8. Håll din skolbänk ren och fri för arbete.
9. Ägna dig inte åt fysiskt eller verbalt våld.
10. Respektera skolbyggnaden. Måla ingen grafitti eller liknande på huset.
Samstämmigheten gäller inte bara innehållet, utan det sociala sammanhang dessa regler skall verka i. Reglerna skall underlätta för ett kollektiv att fungera väl och bli framgångsrikt. Anarki och
kaos är inte särskilt fruktbart vare sig på ishockeyplanen, i skolan eller i samhället i övrigt.
Men regler är ju verkningslösa om de inte följs upp och att det finns sanktioner att ta till om man bryter mot dem. I Monroes skola bestod dessa av olika steg från samtal och föräldrakontakt till den slutliga lösningen, förflyttning till annan skola om inget annat hjälpte.
Det finns en numera avliden socialdemokratisk debattör, Gudmund Larsson, som i boken "En resa i första klass" (ISBN 91-566-1756-9) på ett
initierat sätt skriver om ordningsproblematiken i svensk skola. "Allt för mycket tid går åt att överhuvudtaget få ordning i klassen, få eleverna att komma i tid, att sätta sig på plats." För att komma till rätta med detta är det "...helt enkelt nödvändigt att gå direkt på yttringarna, att återskapa normer, respekt för normer och sanktioner mot dem som inte följer normerna."
I internationella undersökningar har också framgått att ordningen i den svenska skolan inte är den bästa. Skolan kan ju omöjligen vara gatans förlängning, utan måste i likhet med alla arbetsplatser präglas av lugn och ro. Naturligtvis måste skolan visa alla elever engagemang och ge dem det stöd som behövs. Men om man når dithän att varken civiliserade samtal eller andra stödåtgärder räcker till måste det vara möjligt att flytta en elev - det kan vara mobbare eller elever med destruktivt beteende som vägrar förändra sig. När elever flyttas får det inte heller göras på lösa boliner, utan kvaliten på deras skolgång måste säkras. Eleverna själva mår säkert väl av att få byta miljö, för ofta är det nog så att de hamnat i ett ekorrhjul och kan inte bryta en nedåtgående spiral utan att en förändring sker. Alla far illa av stök och bök. Monroe skriver att "... skolan ska inte spegla vad samhället är, utan i stället vara en förebild för vad det borde vara". Om vi ska uppnå detta måste man kunna ställa krav och även ha kraft och möjligheter att följa upp dessa. Det är att verkligen bry sig.