"Folkpartiets Pitemodell - myt och sanning"
De tre fp-politikerna, Erik Lundström, Anders Mansten och Nils Dahlbäck beskriver i en debattartikel måndagen 3 juli sin bild av sanningen om sjukvården i allmänhet och den i Piteå i synnerhet. De tar på sig ett stort mandat och hävdar sig vara den enda sanna rösten om vårdpolitiken. De vågar sig till och med på att hävda att allt annat än deras egen beskrivning är myter och osanningar.
Det är stora ord. Framför allt som de ivrigt odlar egna myter. Som att det är stora problem i vården i Norrbotten och i Piteå och att det pågår en hätsk vårddebatt i Piteå älvdal.
Och förstås den eviga svartmålningen av personalen och organisationen som i fp-politikernas mun ständigt beskrivs som vilsen och ohjälpligt efter.
Vad som är myt och vad som är sant och osant om vården i Piteå och Norrbotten överlåter vi nu till väljarna att avgöra. Från den gångna våren och en rad utåtriktade aktiviteter har vi dock många egna erfarenheter som stämmer väldigt lite, eller inte alls, med den bild som fp-företrädarna hävdar.
Vi har mött hundratals, ja till och med tusentals invånare i hela älvdalen den gångna våren. Frågorna om vården och framtiden är ibland många men absolut inte hätska, utan konkreta och fullt rimliga ur ett medborgarperspektiv.
Ingenstans har någon enskild person hävdat att vården skulle må bättre av privatisering.
Ingen, förutom fp-politikerna, har överhuvudtaget ställt det kravet.
När fp-representanterna i sin desperation till och med väljer att försöka svartmåla det ortopediska centret vid Piteå Älvdals sjukhus väljer de samtidigt att inte berätta en rad för patienterna avgörande "sanningar". Som att man tack vare den nya organisationen på ett halvår lyckats operera bort en stor del av väntetiden för hela länet.
Piteå ortopediska enhet har på kort tid etablerat sig som det tredje största ortopediska centret i hela landet och vi kan nu hålla vårdgarantin för höftleds- och knäoperationer. Det bygger liksom all annan kvalificerad och kvalitetssäkrad vård på en fast och engagerad personalgrupp där stafettläkarna visst är viktiga inte minst för kompetensstärkning och vidareutbildning, men inte det enda avgörande.
Avslutningsvis en oundviklig reflektion:
Varför är det bara tre av de fyra politiker som presenterade privatiseringsmodellen för sjukvården i Pite älvdal som skrivit under den aktuella artikeln? Har den fjärde privatiseringsentusiasten hoppat av? Eller är det så att den politikern genom sina egna vårdbolag (minst två enligt Bolagsverket) har alltför starka privatekonomiska intressen av en valseger för att det ska lämpa sig i en valrörelse?
För väljarna har det dock ett avgörande intresse. Nu är det alldeles övertydligt att valet för Piteborna den 17 september står mellan en efterfråge- och vinststyrd privatiserad vård eller behovsstyrd offentligt finansierad vård. Skillnaden är stor. Betydligt större än vad undertecknarna till måndagens artikel vågar medge.