Det pågår ett driv i kampanjform från vissa aktörer när det gäller behandling av personer med missbruksproblem med narkotikaklassade mediciner och även behandling av till exempel adhd med någon form för klassade mediciner, ett driv om att allt knark är knark. Det är ett driv i kampanjform som påstår att människor med missbruksproblem (opiater i synnerlighet) som får medicinsk behandling, bara lämnar det illegala knarket till fördel det statliga. Man forstätter alltså sitt missbruk lagligt.
Jag har svårt för denna slutsats och detta driv från olika, just för att det inte är så enkelt alls, och det gör mig upprörd att man använder sina egna "fördomar" baserad på vad grunden i deras egen väg ur missbruket säger dem. Jag personligen valde en väg ur mitt missbruk som inte hade med något program eller några mediciner att göra, gjorde helt enkelt ett val att välja livet och fick stöd och hjälp att ta mig ur. Men det betyder inte att jag dömer hur någon annan väljer att göra för att bli drogfri.
Skulle det vara så, att allt statligt knark också är knark, så måste ju det betyda att alla som får någon form av narkotikaklassad medicin i ett behandlingssyfte för sitt missbruk, missköter detta och faktiskt knarkar på medicinen, något som inte alls är verklighetens sanning. Det är ju enligt forskning och annat som fastslagits att till exempel 12-stegsprogrammet inte är en tillfredställande och speciellt fungerande behandlingsmetod på opiatberoende, och även Socialstyrelsen har tidigare i år gått ut med en rapport som säger att substitutionsbehandling räddar liv.
Och det är väl det som det hela handlar om, eller? Att hjälpa människor ur ett levande helvete som missbruk är, att hjälpa människor tillbaka till livet och rädda människor från att dö av den brutala sjukdom beroendet är. Statligt knark är också knark säger en del. Ja enligt dem är det vad de har för ståndpunkt, men är det så i verkligheten? Och dem som nu har dessa åsikter, dömer jag deras väg från drogerna och utanförskapet? Nej det gör jag verkligen inte, för det viktigaste borde väl vara att alla som levt i droger och misär kommer tillbaka till livet igen. Däremot så kommer jag aldrig respektera att man har fördomar gentemot andra.
Ett exempel: Om en person som aldrig missbrukat narkotika, men som har medicinering för sin adhd och samtidigt levt i kriminalitet, skall inte den personen då kunna vara medlem i en förening som till exempel den jag är aktiv i? Jo, men självklart skall personen det, för annars så skapar vi ju bara ännu mer utanförskap. Vem är jag eller någon annan att säga att en person inte ska få ta sin medicin enligt vad läkaren har lagt upp för behandling, enbart för att vi inte tror på just den väg personen har valt?
Och min dotter med adhd då, när hon blir äldre och kanske behöver medicin för att må bra och kunna hantera tillvaron, i kombination med andra strategier och verktyg, skall man då se på min dotter som någon som får statlig knark? Skall hon om det blir så, bli utsatt för fördomar på grund av det? Statligt knark är också knark? Nej det är inte alls så, mediciner är mediciner så länge det är i behandlingssyfte och det är med ordination av läkare under kontrollerade situationer styrd av läkare i behandlingssyfte, anser i alla fall jag.
Sen att det finns brister och de som fifflar även med den typen av behandlingar och medicineringar, det nekar jag inte till. Men då skall man komma ihåg att har man motstånd mot alla mediciner och dömer ut det som knark, ja då dömer man alla människor över en kam, och det är oerhört fel. Och är det rätt att döma alla över en kam och med hjälp av ens åsikter tvinga människor som vill leva ett bra och drogfritt liv ut i nytt utanförskap? Nej, det är det verkligen inte, för till exempel, inte dömer vi väl alla med körkort för att en alkoholist kör på fyllan, eller dömer alla som dricker alkohol på grund av en som kör på fyllan, eller? Eller om någon får mediciner för en sjukdom eller ett benbrott, och begår ett brott under tiden personen äter medicin, dömer vi då alla som får samma medicin då, eller? Nej!
Vi är alla människor från samma bakgrund och liknande livsöden med misär, liv med destruktivitet och en kamp för att överleva, vem är vi som har rätt döma någon annan. Vi borde glädjas med varenda människa som hittar tillbaka till livet, i stället för att döma hjälpen som gjorde att man hittade just den vägen som ledde tillbaka till livet bara för att det är en annan än den man kanske själv valde gå. För många handlar det inte om att välja vad som andra tycker är rätt eller fel, för många så handlar det om att överleva och rädda livet på sig själv.