När jag kom som läkare till Norrbotten för drygt fyrtio år sedan var satsningen som man framhävde som ett mönster för god sjukvård: närhet. Det fanns en entusiasm och ett ”go” som efterhand har dalat. Det fanns en närhet till chefer och sjukhusdirektören var en central person som man lärde känna väl. På de små sjuhusen fanns även en intendent som sörjde för den dagliga verksamheten. Nu känner jag inte en enda tjänsteman. Det är en grå anonym massa som inte förefaller intressera sig för de perifera enheterna. Har detta samband med den massflykt av läkare som skett i glesbygden?
I Arvidsjaur finns nu inte en enda fast läkare och i Arjeplog en läkare med drygt halvtidstjänst. Då var vi sex fasta läkare: en invärtesmedicinare, en kirurg – en tjänst som jag innehade – och en barnläkare samt tre fasta och mycket kompetenta distriktsläkare. I Arjeplog var det tre fasta distriktsläkare.
Hur har det kunnat bli så? Landstinget har naturligtvis en stor del i denna trista utveckling. Omorganisationer på löpande band, total anonymitet och som jag upplever det ett ointresse för de små enheterna. Sunderby sjukhus tager allt större plats av landstingets intresse men förefaller ju ändå inte fungera optimalt. Det har jag som patient själv helt nyligen upplevt.
Den operation som min kirurgkollega och jag var överens om borde göras relativt snabbt kunde inte genomföras förrän till hösten på grund av sjuksköterskebrist på det stora sjukhuset i Sunderbyn. Ett halvt år av onödig plåga. Pacemaker får sättas in i Umeå då man på SUS har sköterskebrist. Platserna är så få på vissa kliniker i Sunderbyn att patienter måste vårdas på våra små enheter i väntan på att komma till Sunderbyn och få omfattande utredningar och säker diagnos.
Då var jag kirurg i Arvidsjaur och var konsult i Arjeplog i kirurgi och ortopedi – en verklig närsjukvård. Större kirurgi utövade jag på lasarettet i Piteå på mina patienter från A-kommunerna som kunde göra återbesök till mig på ”hemmaplan". Jag anade hur strukturrationaliseringen skulle gå ut över det lilla sjukhuset och tätt därefter skulle även kirurgin i Piteå komma att ”strypas”.
Vi hade många studiebesök: Man var intresserad av hur vi hade lagt upp vår verksamhet. Då var man från den lokala direktionen mycket nöjd med vår sjukvård och vi hade täta kontakter. Man visste vem man talade med. Nu talar man med ingen. Mitt beslut var därför att sluta som kirurg i Arvidsjaur och en tjänst som överläkare på ortopeden i Boden blev naturlig för mig och det blev tolv år av pendling.
När jag slutade i Arvidsjaur skulle ”konsultverksamheten” i kirurgi fortsätta och samtliga överläkare på kirurgen i Piteå deltog några år i denna, som tog slut i och med Pitekirurgins avveckling. Det gjordes lagom stora ingrepp – inga komplikationer. Nu kommer aldrig någon kirurg upp till A-kommunerna. Det gjordes många enklare ingrepp här under min tid och av min efterföljare kirurgkonsulterna från Piteå. Nära och bra.
Men landstinget hade sina centraliseringsplaner som pågår i oförminskad eller möjligen med högre styrka: Vill man verkligen strypa närsjukvården? Närsjukvård omtalas vitt och brett av landstingets styrande politiker i vackra tal och ord? Är det bara fagert tal till intet förpliktande? Till leda har vi hört om satsningen på närsjukvård. Vad blev det av den?
Låt mig taga några i mitt tycke groteska exempel: Bråck skulle operaras i Kalix på gamla Arjeplogsbor polikliniskt och åka hem samma dag 40 mil. Hur känns det att vara nyopererad för bråck och sitta 40 mil i bil hem? Min fru som var tandläkare i Arvidsjaur och intresserad av barntandvård och tandreglering hade utomordentlig konsultverksamhet med specialisttandläkarna i Piteå. De kom med regelbundenhet upp till Arvidsjaur och kunde se 20–30 barn per dag. Rationellt! Denna verksamhet avvecklades troligen av ekonomiska skäl. För alla ofattbart! Nu skall alla dessa barn resa ned till Piteå. Det drabbar ju inte landstingets pengabörs. Men dessa barn med föräldrar skall åka den långa vägen till Piteå, mamma eller pappa ta ledigt en dag. Vilken ekonomisk idioti och vad säger Miljöpartiets landstingsråd om det? Det blir mycket onödigt drivmedel och nedsmutsning plus ekonomisk belastning på föräldrar som måste taga ledigt?
En kvinna som nyss passerat 75 år får inte göra mammografi i Arvidsjaur när hennes dotter besöker mammografi bussen. Hon hänvisas till Sunderbyn med remiss från läkare. Mammografi för Arjeplogsbor kunde inte genomföras på orten under förra landstingsrådets tid av skäl som ingen Arjeplogsbo kunde förstå, ej heller jag. Var det så här det var: Kunde mammografin komma tillbaka till Arjeplog som förr i tiden tack vare nytt landstingsråd från Arjeplog?
Är detta dagens moderna sjuk- och tandvård och var är vi på väg? Mitt förslag är att man tager upp detta på landstingsmötet i juni: Skall vi verkligen satsa på närsjukvården? Lämna dyra och onödiga projekt som till exempel flyglinjer och annat som inte egentligen har med den skatt som norrbottningen betalar till landstinget och koncentrera er på vården!