Tack vare euron har Grekland, Irland eventuellt också Portugal klarat de ekonomiska bekymmer som av olika anledningar dessa länder råkat ut för. Därför hamnade man inte i bankrutt som hände tidigare med Island, däremot är den ekonomiska kampen i dessa länder i en start-fas. Vägen till den ekonomiska återhämtningen är lång. Nu förstår man bättre varför islänningarna har jobbat hårt för att ingå i Unionen och valutasamarbetet. Nu förstår man att fler länder vill ansluta sig till unionen med slutmålet att bli del av eurosamarbetet.
Vad man vet idag att är att Grekland från början fuskade sig in för att få vara med i eurosamarbetet. Hur det var möjligt är en fråga som kan besvaras nu när man insett att någon sorts kontrollinstrument måste byggas upp och införas.
Sen har det varit en del dåliga nationella politiska beslut som slutligen inträffade samtidigt med den ekonomiska krisen vilket gjorde att det inte längre gick att hålla masken.
Irland har problemen mest varit på bankernas nivå och deras investeringar, riskkapitalinvesteringar, precis som vi hade här hemma vid Carnegieaffären, där en statlig intervention på mångmiljardbelopp ägde rum för att rädda institutionen. Skillnaderna ligger nu i att vi bara hade en Carnegieaffär och Irland har haft flera fall samtidigt.
Angående Portugal har landet haft i många år ett stort och växande problem med att få in skatter nog för att klara de statliga kostnaderna som man inte lyckats skära ner, dessutom har landet en låg produktion på en inte nog flexibel marknad.
Under de senaste två veckorna, i krisens spår, har nämligen Merkel och Sarkoszi, inte gjorde mycket annat än att gång på gång signalera till marknadskrafterna och tillhöriga institutioner hur allvarlig och dålig den ekonomiska situationen är i Europa. Alla vet vi hur marknadens reaktion har varit under krisen och hur den än mer akut blev efter dessa gestalters framträdande. Räntorna steg i vissa fall flera hundra procent, faktum som satt spår och mer press på de drabbade länderna som konstant har blivit låneberoende.
Paradoxalt nog, vad vi har konstaterat är att euron under den pågående krisen inte har tappat värde alls, tvärtom har det varit dollarn som gjort detta och detta faktum är en tydlig annonsering om att problematiken är mycket värre på andra sidan Atlanten och att euron inte mår så illa som olika intressenter av olika motiv vill ge intryck av.
I detta scenario har USA och Kina samlats för två veckor sedan och diskuterat värdet på deras valutor på grund av kostnaderna där leveransen till världsmarknaden, import och export är så viktiga för framtiden. Europa, eurons ekonomiska bas, den största i världen, blev inte bjuden till dessa förhandlingar. Det är anmärkningsvärt. Hur kan det komma sig kan vi spekulera om.
Merkel och Sarkoszi och EU:s president lyckades till sist med sitt uppförande av det som kan vara en genial händelse, men samtidigt visar negativa attityder framför allt till de länder i Unionen som har varit mest utsatta för den ekonomiska pressen och som till slut är de stora förlorarna.
Marknaden har reagerat till slut, euron har börjat pressas och dess värde minskar, ett faktum som är viktigt framöver för Europa. EU blev visserligen inte inbjudet till förhandlingarna mellan USA och Kina angående valutornas värdefixering, men hittade sin egen väg dit. En spekulation bland andra.