Nu är det nytt år och för eurokrisen blir det femte. Och det är det väl egentligen inte så mycket att orda om. Och jag blev heller inte särskilt förvånad då när krisen bröt ut. Men jag vill påstå att det här också finns något annat. Något mer. Ett inslag i ett upplägg skulle man kunna kalla det. I dagarna är det elvaårsjubileum för euromynten och eurosedlarna. Och strax innan de kom sa EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi så här: "Jag är säker på att euron kommer att tvinga oss att introducera en helt ny uppsättning av ekonomiskt-politiska verktyg. Det är omöjligt att föreslå det nu. Men en dag kommer det att bli en kris och då kommer de verktygen att skapas."
Vad är det för verktyg Prodi här talar om och varför skall vi få veta mer om det först när euron är i fara? Knepigt att svara på kan det tyckas men så svårt är det inte, om man håller i minnet, att idén om en valutaunion/myntunion väcktes redan på 1950-talet - alltså under den Europeiska Gemenskapens allra första tid - och att man redan då var på det klara med att en sådan centralisering av penningpolitiken i längden inte skulle fungera utan en motsvarande centralisering av den ekonomiska politiken. En valutaunion kräver en finansunion för sin långsiktiga överlevnad.
Precis som den för eurostaterna gemensamma räntan i dag bestäms av den överstatliga Europeiska Centralbanken så måste det skapas ett för eurostaterna gemensamt överstatligt finansministerium, som har vetorätt över deras nationella budgetar. En myntunion utan en finansunion uppmuntrar en ansvarslös skuldsättning. Som det heter i den aktuella diskussionen.
Men om finansunionen nu är en nödvändig förutsättning för valutaunionens överlevnad, varför skapade man då inte denna överstatliga finansunion samtidigt som man skapade den överstatliga myntunionen? Ja, min förklaring är att man helt enkelt var rädd för att det skulle bli för jobbigt att sälja så mycket överstatlighet på en och samma gång. Bättre då att inledningsvis nöja sig med myntunionen och sedan, när denna krisade, träda fram och säga precis det som EU-kommissionens nuvarande ordförande, José Manuel Barroso, sa på en pressträff den 12 maj 2010: "Låt oss vara tydliga. Man kan inte ha en valutaunion utan en finansunion. Medlemsstaterna bör ha mod att säga om de vill ha en finansunion eller inte. Om de inte vill ha det är det bättre att glömma valutaunionen."
Vill alltså eurostaterna ha en finansunion? Ja, det återstår väl att se. Men exempelvis Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi i Stockholm och Sveriges meste euroutredare och eurodebattör, utesluter inte att det i dagsläget skulle vara möjligt att få eurostaterna att dra på sig den ifrågavarande finansiella tvångströjan, i förväg kan det vara svårt att sätta sig in i allt vad denna union skulle innebära. Samtidigt varnar han för den rekyl som skulle kunna komma, när detta blir uppenbarat (Dagens Nyheter 30 oktober 2012).
För det är ju så att även om den gemensamma finanspolitiken formellt skulle bli överstatlig, så blir det i praktiken samma strama finanspolitik som Tyskland redan har som kommer att gälla och som också krisländerna i dag medicineras med. Och vad man i dessa senare tycker om den medicinen vet vi ju. I Grekland till exempel tecknas i dag Angela Merkel med hitlermustasch och i Italien talar man om Fjärde Riket. Det Tredje var som bekant det hitlertyska. Och hela idén med EU var ju att det skulle bli en fridens boning.
Under det gångna året har det kommit åtminstone fyra svenskskrivna berättelser om eurokrisen. Björn Elmbrant svarar för två av dessa ("Europas stålbad" och "Det skulle bli så bra") och Johan Norberg och Stefan de Vylder för var sin ("Eurokrasch. En tragedi i tre akter" och "Eurokrisen"). Och om den finanskris som utlöste eurokrisen har dessa båda också skrivit varsin bok ("En perfekt storm" och "Världens springnota") som bägge kom 2009.