Barn ställer ofta berättigade, enkla frågor om varför det finns krig, varför en del människor inte får mat, varför en del barn inte får gå i skolan. Det är inte lätt att ge svar. Tvärtom. Det är svårt att förklara varför vi inte gör mer för att trygga fred, frihet och jämlikhet i världen. Och än svårare är det att förstå hur starka krafter vill att EU ska bryta mot internationell rätt. Den 24 juli tecknade EU-kommissionen och Marocko ett nytt, fyra år långt fiskeavtal, som omfattar vatten utanför Västsaharas kust. Om det träder i kraft innebär det att europeiska fiskare återigen kan fiska på ockuperat vatten. Men både EU:s medlemsstater och Europaparlamentet måste godkänna avtalet innan det börjar gälla.
Europaparlamentet lyckades 2011 stoppa det tidigare fiskeavtalet mellan EU och Marocko, med hänvisningen till att EU inte ska ha avtal som strider mot internationell rätt. Men EU-kommissionen gör nu, ivrigt påhejad av flera medlemsländer, ett nytt försök. EU borde inte sluta ett fiskeavtal med Marocko så länge som konflikten är olöst. Inget gott kan komma ur det.
Marocko ockuperar sedan 1975 Västsahara. Fram till 1991 pågick en väpnad konflikt med den västsahariska befrielsearmen Polisario. Sedan dess råder vapenvila. Dock har folkomröstningen om Västsaharas ställning, som man i princip redan kom överens om 1988, ännu inte ägt rum. Mina jämnåriga har alltså levt hela sitt liv i skuggan av denna konflikt, med ständiga löften från omvärlden om en lösning. Löften som hela tiden har brutits medan situationen förvärrats.
Under åren har Marocko flyttat in sin egen befolkning i Västsahara och drivit många på flykt. Marockansk polis är brutal mot de västsaharier som vill använda sin mänskliga rättighet att protestera. Marocko har också systematiskt vägrat att släppa in olika delegationer från Europaparlamentet i landet och hindrar dem att besöka Västsahara och flyktinglägren för att undersöka situationen där.
Hans Corell, som tidigare var FN:s undergeneralsekreterare för rättsliga frågor, underströk 2002 det västsahariska folkets obestridliga rätt till sitt territoriums naturresurser. Han fastställde också att ytterligare utvinning i strid med det västsahariska folkets intressen och önskemål skulle vara illegalt. Med hänvisning till Corells råd och till att de inte vill bidra till överträdelser av internationell rätt säljer nu Ap-fonderna av sina innehav i Potash Corp och Incitec Pivot Ltd, två bolag som köper fosfat från Västsahara. Det är bra.
Men Marocko fortsätter att exploaterar naturresurserna i Västsahara, särskilt fosfatgruvorna, fisket och den preliminära oljeutvinningen, med god hjälp av Europa. I maj uppmärksammade Tidningen Västsahara att Wallenbergägda Atlas Copco sålde borrutrustning till fosfatgruvan Bou Craa på ockuperad mark.
Den stora stridsfrågan är dock fisken. Vattnen utanför Västsahara är rika på fisk. Fisk som särskilt den spanska fiskeflottan vill ha tillgång till. Därför tycks EU-kommissionen inte heller denna gång ha övervägt ett avtal som utesluter detta vatten. Västsaharas exilregering motsätter sig det nya avtalet. De hänvisar till deras obestridliga rätt till sitt territoriums naturresurser och kravet på att avtal måste respektera befolkningens vilja och intresse. Så när EU-kommissionen hävdar att det nya avtalet är förenligt med internationell rätt är det inte sant. Lika lite som det stämmer att det tidigare avtalet var förenligt med internationell rätt som de också hävdade.
När ärendet kommer till Europaparlamentet, vilket som nu ser ut att bli i december, kommer jag att jobba hårt för att få Europaparlamentet att säga nej även denna gång. Det är viktigt att vi tillsammans står upp för vad som är rätt och fel, också på den internationella arenan. Enskilda medlemsländers intressen och starka lobbying ska inte gå före internationell rätt. Om inte EU respekterar och följer internationell rätt, hur ska vi då kunna kräva att de länder EU sluter avtal med ska göra det?