EU:s lednings osynlighet, oenigheten bland somliga av medlemsländerna om hur krisen ska hanteras i de drabbade länderna som på egen begäran och dålig socioekonomisk/politisk administration placerat sig i detta är utan tvekan orsaken till att finansmarknaden inte lugnar ner sig. I själva verket är inte detta direkt kopplat till Euron som många nej-sägare påstår, utan tekniska och praktiska bevis, man tar upp gång på gång och redan har begravt själva valutan med spekulativa och tendentiösa argument för att styrka sina åsikter enligt strängt nationella perspektiv som på det sättet inte bara blir en banal uttrycksform.
Men om det vore så, skulle eurons värde ha rasat på marknaden och så är det inte fallet i jämförelse med andra stora valutor som kan påverka världsekonomin och på sätt och vis förbättra sitt eget odds. Men visst kan euron påverkas om det blir en mycket utdragen process.
Kronan och andra små valutor påverkar inte världsfinanser och oberoende om dessa kan bli temporärt starkare eller svagare och vad nu detta innebär enligt det internationella/nationella ekonomiska asymmetriska scenariots utveckling, är det i slutändan numera ett kostsamt projekt, detta när den galopperande globaliseringen och den ekonomiska världs profilering områdena omdirigerar den ekonomiska strömningar inte alltid genom rätta kanaler, omständigheter och rätt platser, fakta som öppnar dörrar till oönskade profitörer som kan ta över och kräver sin tribut, lättare att få i små ekonomier med egna valutor.
Med detta i tankarna förstår man att Sverige kan ingenting göra för euron frånsett en symbolisk profilering som inte finns just nu däremot har euron mycket att göra för Sverige. Anledningen till att svenska politiker engagerar sig mera i euro-debatten som borde föras under andra former för att vanligt folk skulle förstå vad det här handlar om och inte låta euro-negativa gå undan utan fight när deras grunda och ensamma argument gömmer sig under nationalistiska motiv som saknar anknytning till dagens verkliga ekonomi.
Riksbankens egen penningpolitik med politiska beslut som vid olika tillfällen förr i tiden var en lyckad insats, är inaktuell i dag på grund av det globala ekonomiflödet och marknadens påverkan, anledning till att i dag har Riksbanken blivit en partner med ECB, på detta sätt minimaliseras riskerna som nej-sägarna förespråkar och står för, när man med detta undviker en potential våg av valutaspekulationer som snabbt skulle kunna riva ner eller sabotera den svenska ekonomin.
Men i eurons problematik som det inte vore nog, har dessutom Angela Markel och Nicolas Sarkozy vid upprepade tillfällen via media visat sig vara emot ECB:s stödpaket till krisdrabbade länder som enligt EU:s koncept ska ha en opolitisk inställning men som inte blir så när Merkel och Sarkozy blandar sig i. Och det gör de när de båda tappar i popularitet på hemmaplan och är i akut behov av något som stärker deras position inför nästa val.
Ryktet att Tyskland står för kostnaderna för den misslyckade administrationen i krisdrabbade länder som Angela Merkel menade, är falskt, oacceptabelt när man tänker på att det är invånarna i de utsatta länderna som står för krisens kostnader och inte alls Tyskland, som växt bra med euron även om den saknar popularitet.