EU äger kontrollen över vårt uran
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Priset på uran har rusat i höjden under de senaste åren. Just nu är 29 kärnkraftverk under uppbyggnad runt om i världen. Det är den förväntade efterfrågan på bränsle till denna marknad som lockar gruv- och prospekteringsbolag till de svenska urantillgångarna. Över 50 tillstånd för uranprospektering har beviljats i Sverige sedan år 2005. Dessa tillstånd är utfärdade i 15 kommuner i norra delen av vårt land.
Om det blir ont om bränsle till de europeiska kärnkraftverken, kan alltså EU kräva att Sverige bryter uran. Detta perspektiv är skrämmande, men lyfts sällan fram i debatten. Med omkring 80 procent av EUs totala urantillgångar, har Sverige de största uranfyndigheterna. Detta motsvarar mellan 10 000 och 14 000 ton. En stor del av dessa resurser finns i Norra Sverige.
Uranbrytningen innebär, på kort sikt, att arbetstillfällena blir fler, men riskerar på längre sikt att medföra att dricksvatten hotas eller att radioaktivt damm sprids. Uranbrytning pågår i flera länder världen över. I Kanada och Australien har urbefolkningar fått betala ett högt pris för uranbrytningen, i form av utsläpp av tungmetaller och svårhanterliga avfallsproblem.
Efter decennier av uppslitande diskussioner, fällda regeringar och en diffus kärnkraftsomröstning är det inte längre det svenska folket som bestämmer över uranbrytningen. Frågan debatterades inte inför folkomröstningen om EU- medlemskap 1994. Det är dags att svenska politiker talar öppet om beredskapen för att låta EU ta kontroll över Sveriges naturtillgångar. Det är dags för en ärlig debatt i detta ämne. Junilistan säger klart, tydligt och kompromisslöst, nej till att EU skall styra över vårt uran eller, för den delen, över de orörda älvarna i norr, eller våra svenska skogar.