I ett inlägg här på PT-debatt den 4 januari uppmärksammar Lars O. Nilsson att ordföranden i Svenska FN-förbundet Aleksander Gabelic i sitt inlägg den 28 december tipsar den amerikanske presidenten om möjligheten att i Syrienfrågan vända sig till FN:s generalförsamling.
Enligt FN-stadgan kan våldsanvändning i FN:s namn bara sanktioneras av säkerhetsrådet. Men under Koreakriget i början 1950-talet lyckades USA faktiskt vid ett tillfälle skaffa sig ett sådant mandat via en hänvändelse till generalförsamlingen. Och då uppstår förstås frågan varför den nuvarande amerikanske presidenten åtminstone inte ännu försökt upprepa den bravaden. Kan det vara så att han tror sig kunna nå sina mål utan att sätta in egna soldater?
Vi vet att sedan Sovjet imploderade har den amerikanska ambitionen varit att dra in hela Mellanöstern i sin intressesfär. Men hittills har det inte gått så bra. Två ytterst kostbara krig har bara lett till att de två drabbade länderna, Irak och Afghanistan, har destabiliserats. Och kanske är det nu det som är ambitionen.Om man inte kan vinna över de aktuella länderna på sin sida kan man åtminstone göra om dem till "failed states", misslyckade stater. Förstöra dem helt enkelt. Eller "somalisera"dem. För att ta till ett uttryck för samma sak som just lanserats. Och logiken i en sådan ambition kan knappast vara enklare: "Om de här länderna inte kan bli mina, så skall de inte bli någons". Och det kan också bli ganska billigt. "Proxy wars", ställföreträdande krig, finns ju
Då behöver man bara svara för logistiken, materialförsörjningen. Själva krigandet, jobbet på marken, det står andra för. Och i den här regionen är ju det inget problem. Al-Qaida och andra förbundna/besläktade jihadist- miliser - för vilka den muslimska världen i dag inte har en enda regering som inte avfallit från den rätta tron och som därför också är mer än villiga att ta på sig just det ifrågavarande jobbet - finns det efter Irakkriget i området tretton på dussinet. Så var till exempel Libyan Islamic Fighting Group (LIFG) drivande i Libyenkriget häromåret. Och i dag har al-Nusra fronten samma ledande roll i Syrienkriget. Eller som den amerikanska utrikesministern sade i våras och med tanke på Irak: "Vi är smartare nu."
Nåja, än vet vi inte hur det går. Men om fredsforskarprofessorn Ola Tunander på Peace Research Institute i Oslo i sin alldeles nyutkomna bok "Libyenkrigets geopolitik" har rätt, så begriper vi Syrienkriget bäst, om vi ser Libyenkriget som dess generalrepetition. Vi får se alltså. Å andra sidan är det ju inte ovanligt att imperier på nedgång blir väldigt destruktiva. Så varför skulle inte det amerikanska också kunna bli det.