I Piteå-Tidningen den 25 oktober skriver Bengt-Urban Fransson om ”stora utmaningar” och att ”dom som har det sämst är vinnare”. I avseendet stora utmaningar håller jag med honom. I det andra skulle jag säga att ”alla är förlorare”. Den nytillträdda regeringen Löfven har använt sina första tre veckor vid makten till att gång på gång bevisa sin inkompetens. Först utses svensk historias minst erfarna ministrar, toppat med en kulturminister som startade sin politiska karriär tre dagar innan tillträde. Värt att nämnas är också bostads- och stadsutvecklingsministern som har fullt sjå med att tillbakavisa anklagelser för islamism och antisemitism.
Dessutom har regeringen Löfven redan blivit nedröstade två gånger av oppositionen. Nu senast i EU-nämnden där statsministern dessutom gjorde ett minst sagt förvirrat intryck. En längre och mycket förvirrad debatt utbröt där uttryck som ”sifferbingo” och ”någon ordning får det vara” luftades. Komiken nådde sin höjdpunkt då Socialdemokraternas gruppledare i nämnden Marie Granlund begär ett helt annat mandat än sin egen partiledare och statsminister. Lite senare förklarar hon att hon inte längre vågar nämna några siffror överhuvudtaget.
Stefan räddas av Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt som ajournerar mötet och reder ut situationen. Att det är Vänsterpartiet som ska stå för sans och förnuft verkar illavarslande. När mötet sedan återupptas håller Stefan Löfven fast vid regeringens mål, vilket naturligtvis röstas ned av nämnden till förmån för Alliansens förslag.
Stefan Löfven åkte nu alltså till Bryssel för att förhandla Alliansens klimatmål, inte sin egen regerings, och hur den förhandlingen slutade vet vi ju nu. Polackerna sänkte kommissionens förslag ytterligare, Statsministern sa ja med stöd av Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet röstade nej och Alliansen la ned sina röster. Dessutom verkar både media och finansministern ha glömt att tala om att regeringen dubblar avskrivningen från biståndsbudgeten från drygt fyra till över åtta miljarder kronor för att finansiera ett ytterligare ökat flyktingmottagande på plats i Sverige. UNHCR, FN:s flyktingorgan har ansvar för att hjälpa ungefär 40 miljoner människor. Deras budget är cirka 37 miljarder kronor. Regeringens avskrivning skulle alltså grovt räknat räcka till att uppfylla nästan åtta miljoner människors mest grundläggande behov om man satsade de i närområdena.
Nu är emellertid vår nya regering likväl som vår gamla inte utrustad med förmågan att förstå sådana argument, utan fullkomligt likgiltig till de miljoner människor de lämnar i sticket genom sin darwinistiska hållning där endast de som äger kraft, medel och förmåga att ta sig hela vägen till Sverige får ta del av vår givmildhet.
Så när Bengt-Urban skriver om ”stora utmaningar” har han mycket mer rätt än han själv troligen vill medge. Budgeten har redan sågats av samtliga oppositionspartier som ”oseriös” och av Jan Björklund (FP) mycket träffsäkert benämnts som ett ”Jobbfientligt hafsverk”. Att något alliansparti skulle rösta på något annat än det förslag som de själva lägger fram känns mycket avlägset. Vid kommande budgetomröstning är risken stor att Sverigedemokraterna för att ta ansvar för Sverige måste rösta på Alliansens mindre skadliga proposition, och därmed förpassa både rödgrön budget och regering till den papperskorg där de båda hör hemma.