I Piteå-Tidningen den 20 november skriver Ronnie Lundgren om mig: ”Gyllenhaal var därför varken tilltalad eller omnämnd med namn i min artikel, utan refererades till där endast som en Rosviksbo”. Var och en kan kontrollera att Lundgren i sin första text (den 3 november) dock beskrev mig mer än så, nämligen med orden ”militärhistoriker och författare”. Därtill hänvisade han till en intervju med enbart mig. Många, många förstod utan att söka på nätet vem det var som Ronnie Lundgren pekade ut och slungade tillmälen mot.
Ronnie Lundgren har i sin senaste debattartikel valt att utveckla sitt angrepp till en konspirationsteori. Men först framställer han Vladimir Putins agerande i Europa som irrelevant. Det är dock i högsta grad relevant hur europeiska gränser det senaste året har behandlats. När maskerade soldater i omärkta uniformer i februari började invadera Ukraina var undertecknad en av dem som medierna frågade vilken stat soldaterna kunde komma kom från. Eftersom jag är medförfattare till en bok som ingående redogör för ryska elitförband kunde jag på bilderna från Ukraina identifiera flera för ryska elitsoldater specifika detaljer. Mängden detaljer gjorde att den enda rimliga slutsatsen var att det rörde sig om ryska soldater. Sedermera har min analys bekräftats av alla parter, inklusive Ryssland.
Putin struntade alltså i grundläggande FN-regler och en mängd andra internationella regler om gränser, och trängde med sin militär in på en annan europeisk stats territorium. Man stannade sedan kvar och inlemmade området, kort efter att ha uttalat ”Ryssland tänker inte annektera Krim”. Moskva valde att under flera veckor förneka att de ryska trupperna var ryska, ända till dess att Krim-operationen var fullständigt genomförd. Då förändrades ordvalet om trupperna i en handvändning. De var plötsligt ryska trupper.
Man har därefter kunnat fastställa ett ökande gränsföraktande beteende från Kremls sida även mot andra staters gränser. Det har totalt under 2014 varit över fyra hundra händelser över Europa med ryskt militärflyg varav flera allvarliga, exempelvis då ett SAS-plan med 132 passagerare den 3 mars var nära en allvarlig olycka på grund av de ryska militärplan som allt oftare flyger utan transpondrar. Fjolårets ryska bombövning mot Sverige inte heller att förglömma liksom flera rekordstora ryska manövrar nära Norden, inte minst med fallskärmstrupp.
Dessa händelser har fått både vänster, mitt och höger i riksdagen att reagera. Även Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt har i SVT betecknat Rysslands aktioner mot Ukraina som ”förkastliga” och liksom flera andra partiledare ser även han ett mönster från Kremls sida. Den gemensamma nämnaren i det ökande beteendet är ett ofta risktagande uppträdande nära andra staters gränser och i flera fall även rent gränsöverskridande. Beteendet är inte heller utan förhistoria. I ryska tv-dokumentärer sända för några år sedan finns faktiskt öppna medgivanden om sovjetiska specialoperationer i andra staters vatten. Man förklarar att dessa operationers detaljer fortfarande är hemliga men man får dock numera i stora drag berätta om framgångsrika aktioner med ubåtar och dykare i främmande vatten. Exemplifierat med bland annat operationer i ”Skandinavien”. Utöver dessa medgivanden har de senaste två åren flera okända uppgifter om gränskränkande sovjetiska undervattensoperationer framkommit genom två nya svenska böcker.
För den som inte känner till det klassiska kalla kriget kan Putins förnekanden av närvaro verka konstiga men med historisk kunskap blir de begripliga. Storskaligt sovjetiskt hemlighetsmakeri och förnekande var standard i en lång rad operationer från Koreakriget ända fram till Sovjets fall. Även under Gorbatjov påstod en av hans talesmän 1987 att man inte hade något att göra med spionen Stig Berglings försvinnande. I själva verket gömde den sovjetiska staten herr Bergling och hans hustru först på den sovjetiska ambassaden i Helsingfors och därefter i Moskva.
Sammanfattningsvis har Kreml på senare tid visat ett förakt för flera staters gränser, inte minst i Östersjöregionen, samtidigt som man återvänt till ett sovjetiskt beteende av förnekande och vilseledning. Till detta kan man lägga nya insikter om sovjetiska marina specialoperationer i andra länders vatten. Ronnie Lundgren kan tycka och uttrycka vad han vill om ovan. Men hur Putins förhållande till europeiska gränser och risktagande skulle kunna vara irrelevant har jag mycket svårt att se.
Lundgren skriver att det är ”helt ovidkommande” att jag, som jag svarat, älskar Ryssland. Det i sig kanske, men saken är den att jag skrivit i både artikel- och bokform om att det är på tok för lite rysk kultur i Sverige, liksom att det i högsta grad är möjligt att kritisera en statsledning utan att lida av någon sorts fobi (i detta fall russofobi). Att som Lundgren försöka sammankoppla PT och mig med russofobi håller bara inte.
Sen är det bara att jämföra Ronnie Lundgrens påstående om både mig och PT med vad som faktiskt stod i PT-intervjun med mig ( den 21 oktober). En nyckelmening i den är reporterns konstaterande ”Han vill inte påstå att det är Ryssland som bråkar, men förmodar att det är så”. Liksom mina egna ord ”om det blir bekräftat att Ryssland kränkt Sveriges gränser”. Jag hade (och har) alltså en förmodan om vilken stat den nyliga miniubåten tillhörde (Ryssland). Förmodanden är något som fria författare och forskare absolut kan och får syssla med. I Lundgrens senaste insändare har min förmodan dock av honom förvandlats till ”tvärsäkra uttalanden”.