En amerikansk motsättning
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Med tanke på att 9/11 redan samma höst kom att rättfärdiga den amerikanska interventionen i Afghanistan och sedan - våren 2003 - också anfallet på Irak, ligger det nära till hands att se denna massiva misstro mot den officiella historieskrivningen som ett uttryck för en misstro också mot den globala interventionism, som präglat Förenta staternas förhållande till omvärlden alltsedan det andra världskrigets dagar.
Om detta är en riktig slutsats, så har vi i denna misstro en parallell till den misstro mot den officiella framställningen av Pearl Harbor och förspelet till det amerikanska inträdet i andra världskriget i december 1941, som i amerikanska anti-interventionistiska miljöer varit närmast endemisk alltsedan dess. Och som kommit till uttryck i vad man nästan skulle kunna kalla en femtioårig amerikansk historierevisionistisk tradition.
Från ett pionjärarbete som "President Roosevelt and the coming of war,1941"(1948) av Charles Austin Beard, en av de ledande amerikanska historikerna under 1900-talets första hälft. Fram till aktuella studier som "Day of deceit. The truth about FDR and Pearl Harbor"(2000/2001) av Robert B.Stinnet och "The New Dealers´ war. Franklin D.Roosevelt and the war within World War II"(2001) av Thomas Fleming.
Intressanta i just detta sammanhang är också två av de senaste årens mest uppmärksammade amerikanska romanerna: "The plot against America" - som i höstas också kom på svenska under titeln "Konspirationen mot Amerika" - och "The golden age". Den förra av Philip Roth och den senare av Gore Vidal, två författare som båda måste räknas till de verkliga tungviktarna på dagens amerikanska litterära scen.
Eftersom det är två romaner som det i det här fallet handlar om, skall man kanske inte bli så förvånad över att det i en av dem inte blir något amerikanskt inträde i andra världskriget i december 1941. Men det är inte i den isolationistiske Gore Vidals bok detta kontrafaktiska icke-inträde äger rum utan i den interventionistiske Philip Roths. Och före detta icke-inträde har denne lika kontrafaktiskt låtit FDR förlora presidentvalet hösten 1940 och en isolationistisk administration träda till några månader senare.
Det finns förvisso mycket att säga om denna administrations isolationism. Dock inte att den som 1900-talets gängse amerikanska isolationism har sina rötter i det faktum att från Förenta staternas grundande i slutet av 1700-talet och fram till den vid förra sekelskiftet proklamerade så kallade "open door"-doktrinen - av senare kritiker omdöpt till den globala marknadsdiktaturens doktrin - så var landets förhållande till Den gamla världen och dess inbördes kontroverser bestämt av uppfattningen att dessa senare var den världens egna och inte något som det tillkom Den nya världen att blanda sig i.
För den som inte känner till detta och som inte heller känner till, att det var detta nu hundra år gamla doktrinskifte som i Amerika skapade den motsättning mellan imperieförespråkare och anti-imperialister som består den dag som i dag är, ja, för den som inte känner till dessa fakta måste "The plot against America" - och då har jag också beaktat det handlag och den förfarenhet med vilken författaren satt samman denna berättelse - framstå som ett helt förintande angrepp på allt vad amerikansk anti-interventionism heter.
Alltså precis den tradition - kalla den anti-interventionistisk eller isolationistisk eller neutralistisk eller anti-imperialistisk eller vad du vill - som för Gore Vidal i "The golden age" är den amerikanska iden förkroppsligad.