Åke Forslund har alldeles säkert rätt, när han säger att regeringen och oppositionen när det gäller skolan i stort är helt överens (PT-debatt den 27 januari).
Sedan är det en annan sak att de i den offentliga debatten inte verkar det minsta överens. Och just i år med riksdagsval till hösten och mot bakgrund av att många säger att skolan då kommer att bli en stor fråga, kan vi nog förvänta oss att de fram till dess kommer att framstå som allt oenigare för varje vecka som går. Men vad är det då de är överens om och som de inte kommer att ta upp, varken Moderaterna eller Socialdemokraterna? Den heliga ko som de gemensamt kommer att försvara om någon ifrågasätter den? Eller som man också säger: elefanten i rummet som de för sina liv inte vill att vi skall få syn på?
Men tala då om vad detta något är för något, säger kanske någon läsare nu irriterat. Efter alla dessa frågor. Ja, det stavas N P M, som utläses New Public Management, som i sin tur står för marknadisering av den offentliga sektorn. En marknadisering som för skolans del sedan och dessutom vilar på inte bara en pelare. Utan två.
För ett kvarts sekel sedan var skolan fortfarande en regelstyrd institution i medborgarnas tjänst. Men i dag är den en resultatstyrd/målstyrd kvasikapitalistisk historia i vilken eleverna och deras föräldrar – medborgarna och de blivande medborgarna – är reducerade till kunder. Och där skolledarna, de som för inte så länge sedan kallades rektorer, har blivit ett slags företagsledare. Ett slags managers.
Den första pelaren, avregleringen och målstyrningen drevs igenom av en socialdemokratisk regering och den borgerliga regering som tog vid efter denna S-regering drev sedan igenom den andra, kundskolan. Så lades grunden till den nya parallellskola som vi i dag, drygt tjugo år senare, ser konturerna av. En kunskapsskola för elever med föräldrar som inte låter sina barn bestämma. Och en annan skola, en trivselskola skulle man kanske kunna kalla den, för elever med föräldrar som gör detta.
Man kan förstås säga att denna nya parallellskola bara till gagnet är en parallellskola, den kommer också i fortsättningen att kallas för grundskolan, medan den gamla också var en parallellskola till namnet. Folkskola var namnet på den ena och läroverk namnet på den andra och vi hade det systemet i drygt hundra år fram till grundskolan. Man kan också hålla i minnet att de två skolorna i det gamla systemet, folkskolan och läroverket, båda var rejäla kunskapsskolor medan det alltså inte blir så med parallellerna i det nya systemet.
Denna historiska reträtt tog alltså sin början långt innan vi fick Björklunds i dag så hajpade skola. Jag säger ”hajpade” för den skolan är mest ett skyltfönster. I den marknadskrafternas värld som skolan i dag lever, kan Björklund hitta på i stort sett vad han vill. Det spelar ingen roll. Det blir ändå marknadskrafterna som till syvende och sist bestämmer.