Egen kompis - onödig lyx i Piteå
Harriet Bergqvist ifrågasätter kommunens arbete för funktionshindrade. (Arkivbild. Personerna på bilden har ingenting med texten att göra.)
Foto: Sanna Eriksson
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
beskrivit hur levnadsvillkoren för vuxna personer med utvecklingsstörning försämrats i vår kommun genom att rätt till
kontaktperson och ledsagarservice enligt LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) förvägrats dem. Det har gällt personer som bor i gruppbostäder och har tillgång till daglig verksamhet, men även enskilda utanför dessa verksamheter.
LSS är en rättighetslag vars övergripande mål är att personer med svåra funktionshinder, som till exempel utvecklingsstörning, ska ha goda levnadsvillkor. I dessa ingår enligt lagen tillgång till kultur- och fritidsaktiviteter som personalen i gruppbostäder förutsätts kunna ombesörja. Om det inte är möjligt bör ledsagarservice beviljas.
Att ha en kontaktperson är något helt annat. Det betyder att en " icke-professionell medmänniska som delar ens intressen" finns att tillgå för människor vilkas funktionshinder gör det svårt eller omöjligt för dem själva att ta initiativ till kontakter utanför gruppbostads- och dagverksamhetsmiljöerna. I dessa kollektiv finns många i grunden mycket ensamma och faktiskt isolerade individer - även om de ytligt sett tycks ha många kontakter.
Enligt LSS ska vuxna personer med utvecklingsstörning kunna leva som andra, det vill säga som personer utan funktionshinder i motsvarande åldrar. Ändå anses man i Piteå inte behöva en egen vän om man har möjlighet att besöka sina gamla föräldrar!
Redan i augusti 2009 skrev PT:s politiske chefredaktör Bengt-Urban Fransson en ledare under rubriken "Alla behöver en kompis - även i Piteå". Han konstaterade att den socialdemokratiska folkhemstanken byggde på visionen om det goda livet för alla. Nu vill man spara på de mest utsatta i folkhemmet, de som inte själva kan göra sina röster hörda.
I januari 2010, då kammarrätten gav
Piteå kommun rätt i uppfattningen att personer med utvecklingsstörning har goda levnadsvillkor även utan en enda egen vän skrev Bengt-Urban Fransson ännu en ledare. Han uttryckte sin besvikelse över att ideologin får stå tillbaka för det ekonomiska vinstintresset. I takt med att valdagen närmar sig ökar flödet av vackra ord från, inte minst, socialdemokratins företrädare. Rubriker som "En politik för den lilla människan" och "Laget före jaget" vill ge sken av att det skulle finnas en skillnad i människosyn mellan socialdemokratiska och borgerliga politiker.
Verkligheten i vår socialdemokratiskt styrda kommun styrker inte den hypotesen. I PT:s "Valkompassen"(11 juni 2010) nämner inte en enda av åtta toppolitiker handikappomsorgen som en viktig fråga under nästa mandatperiod. Fem nämner äldreomsorgen, en vill prioritera omsorg utan närmare specifikation. Helt följdriktigt kunde man på förstasidan i PT häromveckan läsa om "Miljonregn över äldreomsorgen", som nu tillförs 9,1 miljoner kronor.
Annorlunda är det för personer med livslånga funktionsnedsättningar som utvecklingsstörning. Enligt socialnämndens ordförande skulle det behövas "en egen sedelpress" hos nämnden (PT 2 juni 2010), om personer med utvecklingsstörning skulle få behålla sina vänner eller få röra sig utanför närområdet. Jag ifrågasätter inte att äldrevården behöver mera personal, men så har det faktiskt varit även inom handikappomsorgen i många år!
Redan år 2004 konstaterade länsstyrelsen att socialnämnden i Piteå "har svårigheter att tillgodose de krav som ställs i lagstiftningen" och att "det saknas resurser för att genomföra nödvändiga förändringar". Med detta nöjde sig våra politiker, särskilt som inget vite utdömdes.
Tidigare hade socialnämnden skilda budgetar för sina huvudområden individ- och familjeomsorg, äldreomsorg och handikappomsorg. Nu är det inte längre så, och det som sedan ett par år tillbaka återbetalas till vår kommun från det så kallade utjämningssystemet bland Sveriges kommuner är inte öronmärkt för handikappomsorgen, som rätteligen skulle ha dessa pengar. I stället läggs ytterligare sparkrav på en verksamhet som får allt svårare att leva upp till kvalitetskraven i LSS.
Vi som företräder medborgare med utvecklingsstörning kan inte ropa lika högt och blir inte tagna på samma allvar som till exempel dem som kräver ökade resurser till äldre. Kanske beror detta på att de flesta kan föreställa sig hur det är att bli gammal men ganska få hur det är att ha en utvecklingsstörning. Det innebär ju att från vaggan till graven vara beroende av andras stöd och goda vilja.
Mot denna bakgrund infördes LSS år 1994 efter beslut av en enig riksdag. Nu börjar lagen urholkas, dock inte i alla kommuner och inte heller med medhåll av samtliga domstolar. Detta är viktigt att komma ihåg när vi som är anhöriga eller vänner till människor med utvecklingsstörning ska rösta i kommunalvalet i höst. Låt oss inte enbart lyssna till vackra ord om allas lika värde utan se till vad man faktiskt gör mot dem man skulle värna om!