Den 8 januari svarar Alf Israelsson på våra tidigare debattinlägg. Israelssons påståenden visar dock att han inte är insatt i hur mänskliga aktiviteter påverkar klimatet.
Att vi förbränner fossila bränslen i snabb takt är självklart den huvudsakliga källan till den människoorsakade påspädningen av växthuseffekten. Men det finns många andra källor, och djurhållningen är den största av dessa andra källor. Djurhållningen står enligt FN för 14,5 procent av växthusgasutsläppen, räknat i koldioxidekvivalenter. Det innebär större utsläpp än hela den globala transportsektorn, inklusive bilar och flyg.
Koldioxidekvivalenter är ett sätt att jämföra olika växthusgasers klimatpåverkan i ett hundraårsperspektiv. Det är nämligen inte antalet kolatomer vi släpper ut i atmosfären som bestämmer klimatpåverkan, utan i vilka föreningar kolet förekommer. Kor bildar metan genom sin matsmältning. Metan är en runt 25 gånger starkare växthusgas än koldioxid i hundraårsperspektivet, trots att metan, liksom koldioxid, bara innehåller en kolatom.
Metan omvandlas till den betydligt mindre potenta växthusgasen koldioxid i atmosfären relativt snabbt. Men medan den finns i atmosfären är den en extremt aggressiv växthusgas och ju fler nötdjur vi föder upp desto högre blir metanhalten i atmosfären, även om gasen bryts ner. Det positiva i detta är att minskad djurhållning har potentialen att ge mycket snabba förändringar i form av minskad växthuseffekt, till skillnad från minskade utsläpp av koldioxid, som vi ser stora effekter av först långt in i framtiden.
Vid foderodling bildas lustgas, som är en nästan 300 gånger så kraftig växthusgas som koldioxid. Gasen uppstår genom kemiska processer när näringsämnena i jorden kommer i kontakt med luftens syre. Gasen bildas även i gödselbassänger. Lustgas innehåller överhuvudtaget inte kol, så det är inte bara kolföreningar som bidrar till växthuseffekten. Omvandling av natur till betesmark och åkermark för foderodling innebär att enorma mängder kol frigörs från mark och växtlighet, samtidigt som biosfärens förmåga att ta upp kol minskar.
Israelsson skriver att det skulle vara intressant att jämföra utsläppen från kött och grönsaker. Det finns väldigt många sådana studier och de visar att det är primärproduktionen som är den stora utsläppskällan, inte transporterna. Produktionen av grönsaker ger normalt en bråkdel av utsläppen från kött. Jämför man kött med grönsaker med liknande näringsinnehåll, som bönor, ärter och linser, ser man att nötkött släpper ut 25–50 gånger mer växthusgaser än grönsakerna för samma näring.
Israelssons idé om att vilda djur skulle öka okontrollerat om vi slutade äta dem kanske kan verka rimlig, om man inte vet någonting om hur viltpopulationen kontrolleras idag. Vår stam av älgar och rådjur är idag många gånger större än den var på 50-talet. Det är vi människor som kontrollerar viltpopulationen och håller den långt över vad som skulle kunna existera utan oss, för att kunna jaga fler djur. Detta är en form av djurhållning, även om djuren inte hålls i ladugårdar.
Vi har samma grundläggande mål som Israelsson när det gäller jordbrukets roll i omställningen till ett klimatneutralt samhälle. Vi hoppas därför på en fortsatt konstruktiv dialog mellan den svenska miljörörelsen och Sveriges lantbrukare, där vi kan hitta ömsesidigt gynnsamma förslag att föreslå politikerna.